Demokrati är något som på goda grunder anses allmänt fint och bra. Men det är ibland problematiskt att det blivit ett allmänt honnörsord vars definition och tillämpning blivit luddigt i kanten. Jag tror att vi behöver diskutera vad demokrati egentligen är, varför det är bra, när det bör tillämpas (och när det inte bör tillämpas), samt hur det bör tillämpas.

Partier som hot mot demokratin

Ett problem är att det ibland anses dåligt för demokratin att vissa partier når framgångar i val. Även om det går att hitta både historiska och nutida exempel på politiker och partier som nått framgång i demokratiska val för att sedan utnyttja sin makt för att underminera demokratin, så tenderar detta argument att överanvändas och rent av missbrukas för att diskreditera politiska motståndare. Dessutom måste man ha i åtanke att om tiotals procent av väljarna faktiskt röstar på ett visst parti (eller på en viss kandidat i personval) så finns det en genuin efterfrågan på detta partis/kandidats budskap bland väljarna, och det kan man inte bara ignorera om man menar allvar med att demokrati är viktigt. Vill man undvika att detta parti/kandidat får makt och inflytande så måste övriga partier på något sätt kanalisera denna efterfrågan så att dessa väljare får ett rimligt alternativ.

Enligt SVT vill Riksåklagaren att NMR:s symbol tyrrunan ska likställas med hakkorset och att dess användning i sig ska betraktas som hets mot folkgrupp. Motiveringen är att nazisterna på 1930-talet använde tyrrunan som symbol, om än inte lika frekvent som hakkorset.

Det är bra att rättsväsendet bekämpar våldsbejakande extremistgrupper som Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Men det är bekymmersamt att man fokuserar så mycket på symboler istället på mer konkreta hot.

Jag tror inte att det hjälper att förbjuda fler symboler, tvärt om är det tveksamt om ens välkända symboler som hakkorset i sig bör vara förbjudna. Nazisterna uppfann inte dessa symboler, hakkorset har under lång tid varit en vanlig symbol i Asien och används fortfarande där utan att någon kopplar det till nazismen, och tyrrunan kommer från fornnordisk mytologi. Varför ska vi acceptera att nazismen lägger beslag på dessa symboler för all framtid i västvärlden? Detta skapar ibland problem för asiater som lever här.

Utvecklingen av COVID-19-epidemin i Sverige ser inte bra ut, och det är mycket möjligt att vi inom kort behöver vidta fler åtgärder för att begränsa smittspridningen.

Jag är glad att Sverige inte har genomfört någon drakonisk lockdown som många andra länder gjort, det kan inte vara rätt att införa en fascistisk polisstat och äventyra både demokrati och ekonomi.

Hur bör man då resonera kring åtgärder? De ska vara rimligt effektiva, och ha så långa biverkningar som möjligt. Vi måste i möjligaste mån minimera inskränkningar i personlig frihet och integritet för hela befolkningen, och säkerställa att samhällsviktiga funktioner som sjukvård, läkemedel, livsmedel, el och annan infrastruktur fortfarande fungerar. Att ekonomin, företag och jobb drabbas av minskad efterfrågan på en rad varor och tjänster får vi nog acceptera i viss mån under en begränsad tid.

Den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) var närvarande vid årets Almedalsvecka. De uppträdde störande och hotfullt vid flera tillfällen, hindrade handgripligen folk från att komma fram och gjorde sig dessutom skyldiga till några fall av misshandel. Detta har lett till att ett flertal personer som deltog i Almedalsvecka känt sig rädda, i synnerhet de som tillhört för nazisterna förhatliga grupper som judar och HBT-personer.

På grund av detta föreslår regeringen att rasistiska och nazistiska organisationer ska förbjudas.

Den före detta politiska reporten Wilhelm Behrman ondgör sig i Expressen över dagens medietränade politiker.

Det här problemet har dock två sidor. Journalisterna har lika stort skuld i att problemet uppkommit, och delar ansvaret att lösa det. Det är inte så konstigt att politiker blir defensiva när journalister ofta anstränger sig för att sätta dit politiker, och fokuserar mer på det politiska spelet än på sakpolitik.

Behrmans eget exempel är en bra illustration över det:

Med anledning av att regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism har publicerat Samtalskompassen så har 15 professorer invändningar på DN Debatt.

Invändningen består i att Samtalskompassens definition av våldsbejakande vänsterextremism skulle vara slarvig och för bred. Konkret så ifrågasätter de varför Förbundet Allt åt Alla och Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) ska klassas som våldsbejakande.

Jag tycker att professorerna läser slarvigt, för här står det tydligt att Syndikalistiska ungdomsförbundet låg bakom kampanjen Osynliga partiet som i valrörelsen 2006 bl.a. vandaliserade Centerpartiets lokaler upprepade gånger. Om man inte tror på vad som står i Samtalskompassen kan man läsa i tidningar om vad Osynliga partiet sysslade med och deras koppling till Syndikalistiska ungdomsförbundet.

Det finns en ekonomisk teori som säger att ett land inte mår bra av att ha alltför stor utvinning av värdefulla naturresurser.

Idag framträder detta fenomen främst bland länder som har en betydande nettoexport av olja och/eller naturgas. I stort sett alla dessa länder – de muslimska länderna i Mellanöstern, Ryssland, Venezuela – har bräckliga ekonomier och de drabbas nu hårt av den sjunkande oljepriset. Det enda tydliga undantaget är Norge.

Detta handlar inte bara om ekonomi, det är direkt kopplat till brist på demokrati och mänskliga rättigheter. Av nettoexportländerna är det bara Norge som ligger bra till när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Denna koppling går åt båda hållen. Idag motverkas en demokratisk utveckling av detta, samtidigt ligger Norge bra till tack vare att de (och bara de) redan hade en stabil demokrati när de började exportera olja/naturgas i början av 1970-talet.

Den franska satirtidningen Charlie Hebdo attackerades idag av två män beväpnade med automatvapen. De sköt ihjäl tolv personer, däribland tidningens chefredaktör, dess tecknare och två poliser. Därefter flydde de med bil, och jagas nu av ett massivt polisuppbåd. Enligt fransk polis tyder tillvägagångssättet på att gärningsmännen har fått militär träning. Tidningen har publicerat satir riktad mot islamism, och enligt vittnen ropade gärningsmännen islamistiska slagord. Se DN och SvD.

Även om gärningsmännen inte är identifierade så förefaller det ställt utom rimligt tvivel att de var militanta islamister som ligger bakom med tanke på att de ropade islamistiska slagord och att tidningen tidigare har utsatts för hot och uppvigling av islamister.

Som jag skrivit tidigare så var jag i huvudsak positiv till Decemberöverenskommelsen. Det innebär att jag tycker att det var svårt att se hur partierna i riksdagen – och i synnerhet Alliansen – hade kunnat agera bättre givet den situation som då rådde med S+MP-regering, alliansbudget och hot om extraval från statsminister Stefan Löfven (S).

Däremot finns det anledning att vara kritisk till hur partierna i riksdagen agerade tidigare, från valet i höstas fram till och med budgetomröstningen och statsministerns hot om extraval. Vi bör fundera över vad man kan göra för att undvika att något liknande upprepas.

Extravalet till Sveriges riksdag blev i sista minut avblåst.

Det är bra att det inte blir något extraval till riksdagen. Ett extraval i mars 2015 hade med stor sannolikhet inte inneburit något förändat majoritetsförhållande i riksdagen, och därmed inte löst några problem.

Den s.k. Decemberöverenskommelsen mellan regeringen (S+MP) och Alliansen (M+FP+C+KD) är i huvudsak bra. Överenskommelsen handlar om att komma överens om att den största partikonstellation (block) som vill regera tillsammans kan göra det, även om den inte har absolut majoritet i riksdagen. Och att bångstyriga vågmästarpartier inte ges större inflytande än vad deras röstandel berättigar till. Detta är precis vad Sverige behöver i dagens läge.

Imorgon är det val till Europaparlamentet. I Sverige väljer vi 20 ledamöter av totalt 751.

Europaparlamentet fungerar annorlunda än Sveriges riksdag och andra nationella parlament, och som väljare bör man ha en annan strategi för EU-valet än för riksdagsvalet. Det är inte bra att slentrianmässigt rösta på samma parti som man brukar rösta på i riksdagsvalen, och inte heller bra att helt strunta i att rösta (vilket många gjorde förra gången då valdeltagandet var mycket lägre än i riksdagsvalen).

Sverigedemokraterna ställer upp i EU-valet för att värna Sveriges nationella självbestämmande gentemot EU.

Men det verkar som om att SD, om de kommer in i Europaparlamentet, kan komma att ansluta sig till en partigrupp med partier som i praktiken motverkar nationellt självbestämmande. Se artikel i SvD.

Det är nämligen så att flera av partierna ute i Europa som SD kan komma att dela partigrupp med är öppna supportrar av Putins politik, se artikel i SvD.

Med anledning av den beryktade webbtjänsten Lexbase så passar Internetoperatörs Bahnhofs vd Jon Karlung på att etablera en ny policy, se artikel i DN.

Bahnhof har hittills gjort sig kända för att tillåta sina kunder att göra allt som inte är direkt olagligt, även sådant som på olika sätt varit kontroversiellt. De har varit ett föredöme för Internetoperatörer.

Lexbase var kund hos Bahnhof, men de kände sig tvungna att stänga av den trots att den inte hade blivit klassad som olaglig. Initialt motiverade de detta med de stora säkerhetsproblem som Lexbase drogs med, och att den ställde till skada genom att t.ex. kontokortsuppgifter stals och missbrukades. Det tycker jag var en rimlig motivering, och det hade kunna stanna där för Bahnhofs räkning.

Den numera nedstängda webbtjänsten Lexbase har orsakat en stor debatt om avvägningen mellan öppenhet och personlig integritet.

Som jag skrivit tidigare så menar jag att Internet har gjort det nödvändigt att tänka om vad gäller offentlighetsprincipen och begränsa tillgången till information som rör privatpersoner.

När det gäller Lexbase blir det dock ganska svårt. Domar, även när det gäller brottsmål mot privatpersoner, måste av många skäl vara offentliga handlingar och tillgängliga för alla. Samtidigt är det som Lexbase gjort inte acceptabelt, och på något sätt måste liknande tilltag förhindras.

Göran Hägglund och David Lega från Kristdemokraterna skriver på SvD Brännpunkt om att stärka civilsamhället.

Jag är benägen hålla med om att civilsamhället är viktigt, mer än en fritidssysselsättning. Jag gillar detta stycke:

Kristdemokraterna anser att ett starkt civilsamhälle har ett egenvärde. Samhället är större än staten. Det är i familjen, vänskapskretsen, idrottsklubben, församlingen eller teaterföreningen som vi växer som människor. Det är här vi bygger tillit, det är här vi i samspel med varandra utvecklas som människor.

Kew Nordqvist (MP) och Carl Schlyter (MP) är oroliga för att handelsavtalet TTIP mellan EU och USA ska leda till att “amerikanska företag kan stämma europeiska länder om de till exempel skärper miljölagstiftningen”.

Maria Rankka och Annette Magnusson från Stockholms Handelskammare försöker lugna oroade genom att försäkra att “moderna företag arbetar målmedvetet för att undvika rättsprocesser”. Detta är mer än lovligt naivt. Det är inte dessa moderna företag som är problemet.

Patrik Lindenfors skriver på DN Debatt att rösträttsåldern i Sverige bör sänkas till 16 år.

Han framhåller en rad länder som redan har infört rösträtt för 16-åringar: Argentina, Bosnien-Hercegovina, Brasilien, Ecuador, Jordanien, Kuba, Nicaragua, Österrike.

Av dessa så är Kuba och Jordanien utpräglade diktaturer där det i praktiken inte spelar någon som helst roll vad folk röstar på i allmänna val. Där skulle man lika gärna kunna införa rösträtt för 3-åringar.

Lena Andersson beskriver i en lysande ledare i DN vad som skulle hända om man på allvar avskaffade kapitalismen.

Kapitalism är en konsekvens av individuell frihet, och det går inte att avskaffa kapitalism utan att avskaffa en stor del av den individuella friheten som vi i dagens Sverige tar för självklar. Om man ändå skulle göra detta så kommer troligtvis mer av den individuella friheten än man från början kan tro att försvinna på sikt.

Kjell Persson, pappa till den nyligen frisläppte journalisten Johan Persson, kritiserar regeringens agerande och riktar in sig på att statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagen sagt att Etiopien är en diktatur, se artikel i DN.

Det är en helt orimlig kritik. Sveriges statsminister måste i alla lägen kunna tala klarspråk om den demokratiska situationen i andra länder, även om landet i fråga på felaktiga grunder har fängslat svenska journalister. Givetvis ska regeringen agera för att få de fängslade journalisterna frisläppta, vilket man nu har lyckats med, men det får inte ske genom att man kryper och fjäskar.

Folkpartiets programkommitté föreslår att man minskar antalet riksdagsledamöter från dagens 349 till 249, se SvD.

Sveriges tillhör de länder i världen som har flest parlamentsledamöter per capita, de flesta länder av vår storlek har betydligt färre. Det är tydligt att det idag finns en hel del tämligen menlösa riksdagsledamöter som inte tillför något utan bara agerar röstboskap och ägnar sig åt diverse harmlöst trams.

Att minska antalet riksdagsledamöter, och ge de kvarvarande bättre stöd, är ett mycket bra förslag. Då kan vi få en riksdag som på ett bättre sätt fyller sin demokratiska funktion och kan utgöra en verklig motvikt till regeringen.

I en artikel på SvD Brännpunkt sågar organisationen Megafonen Stockholms stads satsning Järvalyftet.

Jag håller delvis med om kritiken mot bristfällig lokaldemokrati i Järvaområdet. Och det är uppenbart att dagens system med stadsdelsnämnder inom Stockholms stad inte utgör någon tillfredställande lösning.

Jag är dock skeptisk till Megafonens eget förslag till nya demokratiska strukturer. Hur ska deras styrgrupper utses, och hur säkerställer man att de blir representativa för befolkningen i området?

I grund och botten är kommunen ett bra system för lokaldemokrati. Problemet är dock att landets största kommuner är för stora för att det ska fungera som tänkt. Och tydligast är det i Stockholm stad som är landets i särklass största kommun med sina 856 000 invånare. Så här ser statistiken över landets 10 största kommuner ut:

KDU:s förbundsordförande Aron Modig skriver på SvD Brännpunkt om problemen med att alltför många av våra politiker jobbar med politik på heltid under en stor del av sitt liv, och ger förslag på hur man kan motverka detta.

Jag instämmer till fullo i problembeskrivningen. Det är inte bra att politiker nästan bara sysslar med politik i hela yrkeslivet, vilket jag skrivit om tidigare.

Det är kanske bra att politiker uppmuntras att även syssla med annat medan de är politiker, men framförallt bör det uppmuntras att folk omväxlande är politiker och har andra jobb utanför politiken under sitt yrkesliv.

Håkan Juholt (s) och Tommy Waidelich (s) skriver på DN Debatt att de vill se en nära samverkan mellan stat och näringsliv och anklagar regeringen för att ha beröringsångest för att samverka med näringslivet.

I så fall så gör regeringen ett bra jobb, för en regering bör ha beröringsångest för att samverka med näringslivet! Staten och näringslivet har olika roller i samhället, och de bör i möjligaste mån hållas åtskilda. Det är oroväckande att det största oppositionspartiet inte verkar se några principiella problem med sammanblandning mellan stat och näringsliv.

Två unga britter har dömts till fyra års fängelse för uppvigling efter att på Facebook ha uppmanat folk att starta upplopp i England, se artikel i Aftonblandet.

Som jag skrivit tidigare så är det rätt att straffa folk som gör sig skyldiga till uppvigling. Och det gäller även om uppviglingen, som i dessa fall, inte hade någon effekt. Liknande uppviglingar har ju nyligen haft förödande effekt i England, och det var kanske mest en slump att dessa inte hade någon effekt.

Storbritanniens premiärminister David Cameron vill att de som medverkat i upploppen och deras familjer ska vräkas från statliga bostäder, se artikel i DN.

De som medverkat i upploppen ska gripas av polis, ställas inför rätta och, om de döms, straffas med t.ex. fängelse. Så håller nu på att ske och det är bra. Förhoppningsvis tvingas de som förstört också betala skadestånd.

Men att vräka dem och deras familjer från sina bostäder är helt orimligt. Bestraffningen måste vara individuell, inte kollektiv. Man bör inte bestraffa en hel familj för att en person i familjen gjort sig skyldig till brott.

Efter flera dagar av våldsamma upplopp i London och andra engelska städer så säger den brittiska regeringen nu att de överväger att begränsa sociala media som Twitter och Facebook, se artikel i SvD.

Att begränsa sociala media är helt orimligt och ovärdigt en demokrati. Den brittiska regeringen riskerar göra sig skyldig till samma sak som odemokratiska regimerna i Libyen, Syrien och den tidigare regimen i Egypten nu eller nyligen sysslat med under upproren i Mellanöstern.

Anders W Jonsson (c) och civilminister Stefan Attefall (kd) bråkar om statsbidrag till trossamfund.

Jonsson ondgör sig över att även trossamfund som öppet diskriminerar homosexuella ges statsbidrag. Attefall kontrar med att Jonsson saknar respekt för det civila samhället och menar att Jonsson vill ha en långtgående politiskt styrning av civilsamhället.

Båda två har onekligen poänger. Det är å ena sidan inte bra att det ges statsbidrag till organisationer som aktivt driver en HBT-fientlig linje. Å andra sidan vore det inte heller bra om staten försökte åsiktsstyra civilsamhället.

Terrordådet och massaken i Norge igår har resulterat i många skriverier. Den troligtvis absolut dummaste hittills står Bertil Törestad för på Newsmill.

Törestads artikel handlar huvudsakligen om västvärldens förhållande till den muslimska världen, som han tycks vara bekymrad över. Dock så har han nu missat ett lysande tillfälle att hålla tyst då detta terrordåd varken utfördes av eller riktades mot muslimer. Det hade varit enkelt att i detta sammanhang undvika att underblåsa den konflikt som han ger intryck av att oroa sig över.

Det är svårt att smälta det terrordåd och den massaker som skedde i Norge igår.

Men jag noterar att den misstänkte gärningsmannen är politiskt aktiv i främlingsfientliga kretsar och varit kritisk till ett mångkulturellt samhälle.

Man kan ju undra vilket sorts samhälle den här typen av personer egentligen vill ha. Är det ett samhälle där regeringsbyggnader mitt i huvudstaden sprängs i luften och politiskt engagerande ungdomar (till stor del infödda norska) skjuts ihjäl på ett sommarläger? Är det vad man associerar, eller borde associera, med ett nordiskt samhälle? Är det vad som bygger ett gott samhälle?

Den palestinska före detta flygplanskaparen Leila Khaled har varit på besök i Sverige, finansierad av statliga Kulturrådet. Detta har fått Johan Lundberg att skriva en kritisk artikel i Aftonbladet.

Jag tycker att Lundberg gör det lite väl enkelt för sig när han avfärdar Khaled som en antidemokratisk terrorist utifrån att hon tror på våldet som väg till frihet.

Det räcker inte. I vissa fall är våld en möjlig och legitim väg till frihet. Ett aktuellt exempel är Libyen där den Benghazibaserade oppositionen uppenbarligen tror på våldet som väg till frihet från den förtryckande Gaddafiregimen. Jag tror inte att Lundberg är villig att klassa dem som varken antidemokratiska eller terrorister.

Enligt GöteborgsPosten så är jag ordförande för lobbyorganisationen Miljövänner för kärnkraft som i maskopi med kärnkraftsindustrin komprometterar oberoende forskare.

Är MFK en lobbyorganisation? Tja, om man betraktar alla ideella organisationer som bedriver någon form av politisk opinionsbildning som lobbyorganisationer så är vi helt klart det. Och det är inget som vi skäms över.

GP:s artikel gör antydningar om att en rad forskare med Janne Wallenius i spetsen har starka band till kärnkraftsindustrin. Då måste man fråga sig vad denna kärnkraftsindustri egentligen är. Är det företag som bygger kärnkraftverk, är det företag som driver kärnkraftverk, eller vad?

I elfte timmen tar FN:s säkerhetsråd sitt förnuft till fånga och agerar hårt och resolut mot Gaddafi. Nu inför man en flygförbudszon och öppnar även för flyganfall mot Gaddafis marktrupper om de fortsätter att angripa frihetskämparna med tunga vapen. Se artikel i DN.

Detta borde egentligen ha gjort för flera dagar sedan, men bättre sent än aldrig och det verkar inte som det är för sent. Nu finns det hopp för att snart se ett Libyen utan Gaddafi, och dessutom med en opposition som kan ta över makten. Det bådar gott.

FN:s säkerhetsråd har inte gett sitt stöd för en flygförbudszon över Libyen. Storbritannien, Frankrike, Libanon är för. Ryssland och Kina är tveksamma (men inte entydigt mot?). Enligt en källa till TT så är det ett annat land som blockerar och “reagerar väldigt egendomligt”. Se artikel i DN.

Säkerhetsrådet består dessutom av:

• USA
• Bosnien
• Tyskland
• Portugal
• Brasilien
• Indien
• Sydafrika
• Colombia
• Gabon
• Nigeria

Vilket kan detta andra land vara? Det måste vara USA eller Tyskland. Ingen lär bry sig om vad något av de övriga länderna säger i denna fråga. Tyskland har varit skeptiska, men jag tror att det handlar om USA i det här fallet. Om USA verkligen ville så skulle man knappast låta sig stoppas av enbart Tyskland när man har Storbritannien och Frankrike på sin sida.

Nu har Gaddafis styrkor intagit den strategiska staden Ajbadiya inte långt ifrån frihetskämparnas huvudstad Benghazi. Återigen var det med hjälp av kraftiga flygattacker som Gaddafis styrkor avancerade snabbt. Se artikel i DN.

Då frihetskämparna varken har flygplan eller avancerat luftvärn så är de i klart militärt underläge så länge som Gaddafi fritt kan använda sitt flygvapen. Ännu finns det hopp, men om ingen görs nu så kan Gaddafi snart inta Benghazi och därmed krossa förhoppningarna om en demokratisk utveckling i Libyen. Dessutom lär det bli ett stort blodbad och de överlevande frihetskämparna drabbas av hårt förtryck.

På Katrineholmskuriren blir man förbannad när den kommunchef som man försöker granska lägger ut journalistens frågor på sin blogg. Detta kommenteras av Dagens Media och av Expressens chefredaktör Thomas Mattson.

Dagens Nyheter publicerar en intervju med statsministern där det framstår som att han tycker att hyresrätter i Stockholms innerstad inte fungerar. Regeringen anser att detta ger en felaktig bild av vad statsministern tycker och skickar ut ett pressmeddelande om saken. Bl.a. Expressen skriver om saken.

Vad det handlar om är att bloggar och andra sociala media ger makthavare större möjligheter att kommunicera direkt med allmänheten, utan att alltid gå via tidningar eller andra traditionella massmedia. Detta leder till att traditionella massmedia förlorar sin den ensamrätt som de i praktiken haft på att granska makthavare. Det leder dessutom till att traditionella massmedia själva blir granskade på ett mer ingående sätt än förrut. Eller helt enkelt att traditionella massmedia förlorar en del av den makt de har haft. Och det är ju trist att förlora makt, det är frustrerande och en del mindre begåvade delar av traditionella massmedia ventilerar sin frustration offentligt.

Sverige fick nyligen en ny myndighet Försvarsexportsmyndigheten som ska främja export av vapen och annat försvarsmateriel. Detta har fått Svenska Freds att lansera en ironisk kampanj.

Jag håller inte med Svenska Freds om att det borde vara totalförbjudet att exportera vapen, men jag kan hålla med om att den nuvarande svenska regleringen kring vapenexport är märklig och framstår som dubbelmoral. Givetvis bör det krävas tillstånd av en myndighet (Inspektionen för strategiska produkter) för vapenexport, men att huvudsakligen motivera det med svenska försvarets behov är märkligt.

I artiklen “Vänta med att ta jobb i näringslivet” i dagens DN (tyvärr ej på webben) så tycker Claes Sandgren på Transparency International Sverige att f.d. statssekreterare inte bör ta jobb i näringslivet under ett år efter att de slutat jobba för regeringen.

Jag håller med om att det kan verka olämpligt att t.ex. f.d. statssekreterare Jöran Hägglund (c), som hanterade Saab och Volvo under finanskrisen, direkt börjar jobba i fordonsindustrin. Men inget jobb i näringslivet under ett år är att gå alldeles för långt. Eventuella restriktioner måste vara begränsade till vissa företag eller branscher och inte gälla näringslivet som helhet.

Jag blir ofta irriterad när s.k. mediadrev mot högre politiker uppstår. Nu senast mot Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten.

Så fort en politiker blir utsedd till en högre post, som statsråd, partiledare eller partisekreterare för ett stort parti, så kommer media och gräver upp gamla “synder”.

I Arkelstens fall handlar det främst om de s.k. bjudresorna som hon tidigare åkt på i egenskap av riksdagsledamot.

Det som stör mig är att dessa bjudresor genomfördes för flera år sedan, långt innan Arkelsten blev, eller visste att hon skulle bli, partisekreterare. Däremot var hon riksdagsledamot då. Samtidigt så var det inget som hon på något sätt försökte dölja, tvärt om var hon helt öppen med det på sin blogg.

Anders Johnson skrev på DN Debatt före valet en lysande debattartikel om hur mycket invandrare har betytt för Sveriges utveckling.

Idag efterlyser Paulina Neuding och Johan Lundberg en debatt om invandringens problem.

Jag håller i stort med vad Neuding och Lundberg skriver. Det är viktigt att tala om både invandringens problem och om dess positiva sidor, och det har de etablerade partierna varit dåliga på. Samtidigt så är det viktigt att man inte överdriver de positiva sidorna, eller tystar ner problemen. Det måste vara ärligt och sanningsenligt, annars blir det inte trovärdigt.

Då var rösträkningen avslutad, och det slutliga resultatet av riksdagsvalet är klart.

Det är trist att Alliansen inte lyckades behålla egen majoritet i riksdagen, det saknas två mandat. Extra irriterande känns det då det var väldigt få röster som det hängde på.

Jag beklagar också att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Men eftersom 339 610 personer har röstat på dem så har de rätt till sina 20 mandat, och jag hoppas verkligen att de övriga partierna inte försöker stänga ute dem från utskotten eller liknande. De ska ha det formella inflytande de har rätt till, något annat vore odemokratiskt.

Hela Stockholms innerstad och Djurgården är klassad som riksintressant kulturmiljö av Riksantikvarieämbetet. Detta innebär att Stockholms stad inte har den frihet när det gäller stadsplanering som kommuner normalt sett har, utan istället har Länsstyrelsen tillsynsansvar och befogenhet att lägga sig i hur det planeras och byggs. Se artikel i SvD.

Jag är skeptisk till om det över huvud taget bör vara möjligt för staten att frånta kommuner sitt självbestämmande över stadsplaneringen på detta sätt. Men i vilket fall är det helt orimligt att det ska gälla hela Stockholms innerstad, det hade möjligtvis varit OK om det bara gällt Gamla Stan och Djurgården.

Den numera ökända skriftliga deklarationen nr 29 i Europaparlamentet fick initialt stöd av nästan en majoritet av MEP:arna. Sedan upptäckte man att den föreslog att datalagringsdirektivet skulle utökas till sökmotorer (ett orehört korkat förslag), en drogs motkampanj igång och flera MEP:ar har dragit sig ur.

Av de svenska MEP:arna så skrev Anna-Maria Corazza Bildt (m), Alf Svensson (kd), Cecilia Wikström (fp) och Marit Paulsen (fp) under. Wikström, Paulsen och Corazza Bildt har sedan (i denna ordning) dragit sig ur, bara Alf Svensson (kd) står fast.

Moderaterna säger nu att man släpper på kravet om obligatorisk a-kassa, man säger att man vill ha en blocköverskridande samsyn i frågan, vilket i praktiken innebär att man ger Socialdemokraterna vetorätt. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna håller inte med och vill fortfarande driva detta, oavsett vad Socialdemokraterna tycker. Se artiklar i Aftonbladet, DN och SvD.

För det första så tycker jag att det är helt orimligt att kräva blocköverskridande samsyn i den här frågan. Det urholkar demokratin att Alliansen ger Socialdemokraterna vetorätt över något som man själv egentligen vill införa. Så länge som S är emot så blir det väldigt svårt att agera som väljare i riksdagsvalet om man vill ha obligatorisk a-kassa. Det är tur att alla Allianspartier inte agerar som M, man kan fortfarande rösta på FP, C eller KD om man vill ha obligatorisk a-kassa. Se tidigare inlägg om blocköverskridande överenskommelser.

Piratpartiet ställer upp i årets riksdagsval, och håller nu primärval för att fastställa en riksdagslista.

Men flera av kandidaterna presenterar sig med åsikter som ligger klart utanför Piratpartiets program, trots att Piratpartiet tydligt säger att man inte ska driva andra frågor i Riksdagen.

Det verkar som om Piratpartiet lockar till sig ett gäng oseriösa lycksökare, alternativt att vissa kandidater inte alls förstått deras strategi.

Så här presenterar vissa av kandidaterna sig:

Jag vill värna om de som är svagast i samhället ex. barn med särskilda behov, ekonomiskt svaga, ungdomar, handikappade, utsatta kvinnor/män, nya svenskar m fl. Vill att politikerna ska ha ett miljötänk utifrån verkligheten utanför städerna mm.

Christian Engström (pp) skriver på Newsmill om hur EU kan få en ny konstitution.

Engström menar att man bör börja med att fastslå processen för hur en ny konstitution ska antas, och först efter det börja utarbeta själva konstitutionen. Han föreslår att det hålls en en paneuropeisk folkomröstning om en ny konstitution. Och att varje land sedan får välja att ansluta till det nya EU eller lämna och istället ingå i EES (som Norge gör idag).

Christian Engström (pp), Karl Sigfrid (m) och Staffan Danielsson (c) har startat en intressant debatt om maktfördelningen mellan Europaparlamentet och ministerrådet i EU.

Engströms invändningar emot hur EU fungerar idag (och i allt väsentligt kommer fortsätta fungera om Lissabonfördraget går igenom) är högst relevanta, och jag tycker att Sigfrid och Danielsson alltför lättvindigt viftar bort dem.

Att hänvisa till riksdagens EU-nämnd, som Sigfrid gör, duger inte för den konstruktionen lider av allvarliga problem. Dels måste EU-nämnden hantera alla EU-frågor och det är svårt för ledamöterna att vara pålästa på allt. Dels så krävs det ofta ganska vida mandat för att kunna förhandla i ministerrådet, vilket minskar riksdagens och EU-nämndens inflytande. Dels är offentligheten i processen bristfällig.

Jag gillar att Folkpartiet ökar med ett mandat, och att Olle Schmidt får sitta kvar. Det är också bra att Piratpartiet kommer in och att det blev Christian Engström, jag tror att han kan göra mycket nytta i EP. Jag hoppas att Christian Engström och Piratpartiet kommer ansluta sig till den liberala gruppen ALDE. Slutligen är det bra att Christofer Fjellner (m) får sitta kvar.

ALDE ökar med en (eller två om Piratpartiet kommer med) från Sverige, men backar dessvärre från 12,7 % till 10,9 % i hela EP. Socialdemokratiska gruppen PES minskar dock ännu tydligare från 27,6 % till 21,9 %, och den konservativa/kristdemokratiska gruppen EPP minskar bara marginellt från 36,7 % till 35,9 %

DJ Trexx har fattat vad det handlar om.

Vem ska man då rösta på? Jag föredrar Folkpartiet liberalerna och kan varmt rekommendera ett kryss på Anders Ekberg, han är en stor europavän med ett tydligt och bra program. Olle Schmidt är också ett bra val, han är en erfaren europaparlamentariker som gjort mycket bra där.

Tänker du rösta på Piratpartiet så bör du verkligen kryssa Christian Engström, se tidigare inlägg.

Bland Moderaterna så är jag imponerad av Christofer Fjellners insatser och jag hoppas att han får sitta kvar.

Till skillnad från de flesta andra partierna så är Piratpartiet ett utpräglat enfrågeparti (eller kanske snarare fåfrågeparti). Piratpartiet har bara fastslagna åsikter inom vissa väl avgränsade områden, och saknar helt officiella åsikter på övriga områden (vilket de också är helt öppna med). Detta innebär att om en piratpartist blir invald i Europaparlamentet så blir det i praktiken helt upp till honom eller henne att själv avgöra hur han/hon ska ställa sig i övriga frågor. Det innebär i sin tur att det blir extra viktigt vilken av Piratpartiets kandidater som kommer in, och det är viktigare att utnyttja personkrysset än för övriga partiet.

Just nu pågår samtal mellan regeringen och oppositionen om energipolitiken, se artikel i DN. Man säger sig sträva efter en långsiktig blocköverskridande överenskommelse för att skapa stabilitet, man vill undanröja risken för att energipolitiken ändras vid ett eventuellt regeringsskifte.

Och det finns givetvis fördelar med en sådan stabilitet. Men också nackdelar. Till nackdelarna hör att att väljarna inte får något att säga till om i nästa val. De väljare som inte gillar innehållet i överenskommelsen kan inte göra något konstruktivt åt det i nästa val. Detta riskerar urholka demokratin. Se tidigare inlägg om detta. Jag är tveksam till att värdet av långsiktigt stabil energipolitik är så stort att det är värt att urholka demokratin.

Socialdemokraterna vill göra upp med regeringen om skolpolitiken, se artikel på DN Debatt.

Syftet med den typen av breda blocköverskridande politiska uppgörelser som socialdemokraterna efterlyser är långsiktig stabilitet, oavsett hur det går i nästa val så ligger reglerna fast. Då en stor majoritet av partierna kommit överens så blir det i praktiken omöjligt för väljarna att rösta på en annorlunda politik. Fördelen med detta är just stabiliteten, man slipper risken att reglerna ändras vart fjärde år. Nackdelen är att demokratin urholkas, väljarna har inget att säga till om. Om man gör upp på detta sätt på alla områden så blir det nästan helt meningslöst att rösta och demokratin hotas.