Imorgon är det val till Europaparlamentet. I Sverige väljer vi 20 ledamöter av totalt 751.

Europaparlamentet fungerar annorlunda än Sveriges riksdag och andra nationella parlament, och som väljare bör man ha en annan strategi för EU-valet än för riksdagsvalet. Det är inte bra att slentrianmässigt rösta på samma parti som man brukar rösta på i riksdagsvalen, och inte heller bra att helt strunta i att rösta (vilket många gjorde förra gången då valdeltagandet var mycket lägre än i riksdagsvalen).

Kristdemokraterna i Stockholm vill sätta upp fler övervakningskameror på offentlig plats i Stockholms innerstad, se artikel i DN.

För två år sedan började man kameraövervaka Stureplan och Medborgarplatsen, Länsstyrelsen gav ett treårigt tillstånd på villkor att det utvärderas av Brottsförebyggande rådet (Brå). Brås utvärdering så här långt säger att man inte kan se att kamerorna lett till minskad brottslighet på dessa platser. Enligt Brå kan man se att kamerorna i några fall hjälp till att få folk som begått brott dömda, det rör sig i snitt om fyra gånger per år.

Miljöpartiet tar upp frågan om importfruar och förslår bl.a. att de som invandrar till en väntande partner i Sverige ska informeras om deras partner är tidigare dömd för partnerövergrepp. Se artikel i Metro.

Man får osökt lite Lexbase-vibbar, men vid närmare eftertanke låter det som en bra idé. Förutsatt att det bara gäller lagakraftvunna fällande domar, och att det bara gäller en vissa typer av allvarliga brott (mord, dråp, misshandel av minst normalgraden, våldtäkt, etc.).

Med anledning av den beryktade webbtjänsten Lexbase så passar Internetoperatörs Bahnhofs vd Jon Karlung på att etablera en ny policy, se artikel i DN.

Bahnhof har hittills gjort sig kända för att tillåta sina kunder att göra allt som inte är direkt olagligt, även sådant som på olika sätt varit kontroversiellt. De har varit ett föredöme för Internetoperatörer.

Lexbase var kund hos Bahnhof, men de kände sig tvungna att stänga av den trots att den inte hade blivit klassad som olaglig. Initialt motiverade de detta med de stora säkerhetsproblem som Lexbase drogs med, och att den ställde till skada genom att t.ex. kontokortsuppgifter stals och missbrukades. Det tycker jag var en rimlig motivering, och det hade kunna stanna där för Bahnhofs räkning.

Den numera nedstängda webbtjänsten Lexbase har orsakat en stor debatt om avvägningen mellan öppenhet och personlig integritet.

Som jag skrivit tidigare så menar jag att Internet har gjort det nödvändigt att tänka om vad gäller offentlighetsprincipen och begränsa tillgången till information som rör privatpersoner.

När det gäller Lexbase blir det dock ganska svårt. Domar, även när det gäller brottsmål mot privatpersoner, måste av många skäl vara offentliga handlingar och tillgängliga för alla. Samtidigt är det som Lexbase gjort inte acceptabelt, och på något sätt måste liknande tilltag förhindras.

För att försvåra identitetsstölder så vill polisen begränsa offentlighetsprincipen så att det blir svårare att få ut uppgifter om privatpersoner från myndigheter. Polisen vill att den som begär ut uppgifter om en privatperson måste berätta vem man är och varför man vill ha informationen. Se artikel i DN.

Bra förslag. Det är alldeles för lätt att genomföra identitetsstölder idag, och detta är ett bra argument för att begränsa offentlighetsprincipen när det gäller privatpersoner.

Regeringen har tidigare lagt fram ett väldigt långtgående förbud mot kränkande fotografering som fick hård kritik från flera håll, bl.a. av Lagrådet och av mig i tidigare inlägg.

Lyckligtvis har regeringen tagit till sig av kritiken och har nu presenterat ett nytt reviderat förslag.

Nu föreslår man en ny lagparagraf som lyder:

Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Jag har tidigare skrivit om ett förslag till lag mot smygfotografering och varit delvis kritisk.

Ni har detta förslag gått vidare till en lagrådsremiss om Kränkande fotografering. Se artikel i DN.

Tyvärr har lagförslaget blivit sämre under processens gång. I det ursprungliga förslaget (Ds 2011:1) gjorde man tydlig skillnad mellan å ena sidan fotografering på enskild plats som bostad eller toalett, och å andra sida på offentlig plats. Nu har man tyvärr helt tagit bort denna distinktion och förslår detta:

En man som smygfotograferade kvinnor i bikini på en allmän badstrand åtalades för sexuellt ofredande men friades av tingsrätten, se artikel i Metro.

Tingsrätten har gjort helt rätt, och åklagaren borde aldrig väckt åtal för detta. Det är inte, och bör inte vara, förbjudet att fotografera folk på offentlig plats, oavsett om det sker i smyg eller inte och oavsett om den som blir fotograferad är lättklädd eller inte. Den som befinner sig på offentlig plats får finna sig i att bli tittad på och fotograferad.

Regeringen har föreslagitatt smygfotografering i vissa fall ska förbjudas, se artikel på SR.

Den föreslagna nya lagen består av två delar. Den första delen som lyder:

Den som olovligen, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme, döms för olovlig fotografering till böter eller fängelse i högst ett år.

Nu har regeringen kommit med en lagrådsremiss om att införa teledatalagring i Sverige. Se artikel i SvD och DN.

Lagringen ska omfatta fast och mobil telefoni, SMS/MMS, epost och Internetuppkopplingar.

Enligt förslaget ska tjänsteleverantörerna stå för kostnaden, vilket lär innebära att telefoni och Internetkoppling blir dyrare. Dessutom kan Svenska eposttjänster förlora i konkurrenskraft gentemot de utanför EU som vänder sig till en global marknad (som Googles GMail och Microsofts Hotmail).

Förslaget är inte glasklart, men så vitt jag kan utläsa så kommer webmail-tjänster där servern finns utanför Sverige/EU i praktiken inte att omfattas. Detta gör kravet på lagring av epost inom Sverige/EU tämligen meningslöst och föråldrat redan innan det hunnit genomföras eftersom fler och fler använder webmail och många sådana tjänster finns utanför EU.

Det är helt rätt av regeringen att försvåra möjligheten att söka efter andras inkomstuppgifter på Internet.

Detta är en rimlig och nödvändig inskränkning av offentlighetsprincipen för att skydda enskilda individers integritet. Se tidigare inlägg.

Jag skulle vilja gå ännu längre och helt undanta Skatteverkets inkomstuppgifter från offentlighetsprincipen, se tidigare inlägg om detta. Men detta är ett steg i rätt riktning.

Kommentarer

Kommentar av Cavatus den 2010-06-08 13:51:49

Missa inte journalisten Julia Caesars vassa krönikor. Länkar till samtliga finns här:

Jag har ett sparkonto hos Marginalen. I samband med årsbeskedet jag nyss fick så fick jag också en uppmaning att fylla i denna blankett och skicka in till banken tillsammans med kopia på ID. Marginalen hänvisar till den nya lagen om penningtvätt.

Jag tycker att detta är ett helt orimligt snokande från Marginalens sida, därför har jag valt att avsluta kontot där. Jag hoppas att Marginalen är övernitiska, och att lagen inte tvingar alla banker att agera på detta sätt.

Jag brukar ofta hålla med Johanna Nylander, men här skriver hon något som jag reagerar på. Hon skriver:

När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.

Jag håller med om att staten ska ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men jag tycker inte att de uppgifter som staten ändå har (och bör ha) alltid ska vara tillgängliga för alla.

Jag har hittills inte skrivit något om ACTA. Främst eftersom det varit – och fortfarande är – mycket oklart vad det egentligen innehåller. Men nu när det finns många farhågor från trovärdiga källor att det kommer innehålla obehagliga saker så är det dags att protestera.

För det första så tycker jag inte att det är OK att ett avtal med så långtgående konsekvenser som ACTA ser ut att få förhandlas fram på detta sluta sätt. Ett öppet demokratiskt samhälle förutsätter att all lagstiftning utarbetas i en öppen process och att allmänheten får ta del av konkreta lagstiftningsförslag i god tid innan några avgörande beslut fattas. Det är inte OK att i hemlighet förhandla fram och skriva under ett internationellt avtal som sedan kräver att alla undertecknande stater genomför långtgående lagstiftning, då kortsluter man den demokratiska processen eftersom allmänheten får ta del av det konkreta förslaget först när det i praktiken är för sent att ändra på något. Det må vara OK om det endast rör triviala saker som att justera tullsatser och liknande enkla handelsregler, men i fallet ACTA tycks det gå mycket längre än så.

Jag läste en artikel om grov organiserad brottslighet och penningtvätt i senaste numret av Magasinet Neo. Där får man veta att Sverige, till skillnad från många andra länder, saknar direkt lagstiftning mot penningtvätt. Och det framhålls som ett stort problem i kampen mot grov organiserad brottslighet.

Att förbjuda penningtvätt låter ju bra, särskilt om det underlättar i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Men vad innebär det egentligen? I länder som Norge, Danmark och Storbritannien så räcker det med att bevisa att det inte finns någon “legal källa” till pengarna för att kunna döma någon för penningtvätt. I Sverige så måste man ha misstanke om underliggande brottslighet (s.k. “förbrott”) för att kunna sätt in åtgärder mot penningtvätt.

Piratpartiet har valt att ansluta sig till den gröna gruppen (Greens/EFA) i Europaparlamentet. Deras parlamentariker Christian Engström förklarar varför.

Jag hade ju hoppats på att Piratpartiet skulle ansluta sig till den liberala gruppen ALDE. Men jag har svårt att klandra dem för att de valde som de gjorde, det verkar fullt rimligt utifrån deras perspektiv.

Det är intressant att läsa Engströms motivering till att de inte valde ALDE, och det tolkar jag som ett underbetyg för ALDE. Det är helt klart dags för den liberala gruppen att rycka upp sig när det gäller informationspolitik. I Sverige hoppas jag att Folkpartiet liberalerna börjar med att ompröva sin hållning till FRA:s signalspaning i kabel, IPRED och teledatalagringen.

Företrädare för banker, butiker och kiminologiprofessor Jerzy Sarnecki skriver på DN Debatt att man borde avskaffa kontanterna och bara tillåta kortbetalning.

Björn Ulvaeus är inne på samma spår på Newsmill. Sällan har någon så effektivt argumenterat emot sin egen åsikt som han gör här. Han menar att utan kontanter så kan tjuvar inte omsätta stulna saker, knarklangare kan inte få betalt för knarket och en hel massa brottslighet skulle försvåras och kanske försvinna. (Man kan lägga till att svartarbete också skulle försvåras.)

I en mycket intressant artikel på DN Debatt skriver tre rättsforskare att den unga generationen inte har någon respekt för upphovsrättslagstiftningen, och att hårdare lagstiftning på detta område riskerar leda till urholkning av respekten för lagstiftning i allmänhet. De hävdar också att de unga är beredda att betala för att få tillgång till film och musik, men inte accepterar de lösningar som film- och musikindustrin erbjuder idag.

Detta är ytterligare argument för att lagar som IPRED är skadliga och bör avvisas, se tidigare inlägg om detta.

Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand skriver på DN Debatt idag. Han kräver att regeringen agerar för att stoppa okontrollerad spridning av de personuppgifter som Skatteverket hanterar (bostadsadress, taxerad inkomst, etc.).

Sjöstrand har rätt. Det är inte alls OK att dessa uppgifter, med hänvisning till offentlighetsprincipen, sprids helt okontrollerat på Internet via sajter som Ratsit. Det riskerar urholka förtroendet för både offentlighetsprincipen och för myndigheter som hanterar personuppgifter.

Sjöstrand föreslår att varje person ska kunna säga till att ens uppgifter inte ska lämnas ut vid massutlämnande, vilket han vill definiera som fler än tio personer. Jag skulle föredra att helt ta bort möjligheten att få ut personuppgifter om man inte har uttryckligt tillstånd från personen som uppgifterna rör, vilket jag skrivit om här. Men Sjöstrands förslag är mycket bättre än dagens situation.

Som jag skrivit tidigare så är jag inte alls nöjd med regeringens proposition om IPRED.

Nu har socialdemokraterna skrivit sin riksdagsmotion på denna proposition. Se även deras sammanfattning och debattartikel.

Sossarna inleder med att slå fast att upphovsrätten är viktig, men att regeringen misslyckats balansera detta mot den personliga integriteten. Så långt håller jag helhjärtat med. Men sossarna yrkar inte avslag på propositionen utan kommer bara med en rad tilläggsyrkanden som inte förbättrar integriteten i någon nämnvärd omfattning.

Regeringen håller nu på att förhandla om hur Sverige ska genomföra EU:s teledatalagringsdirektiv, se artikel i SvD.

Teledatalagrindsdirektivet innebär att telebolag och Internetoperatörer måste lagra information om alla telefonsamtal, SMS/MMS, epost-meddelanden och Internetuppkopplingar i minst sex månader, och tillhandahålla detta till polisen vid behov. Det drevs igenom av förre justitieministeren Thomas Bodström (s).

Telebolag lagrar redan idag ofta information om telefonsamtal/SMS/MMS i fakureringssyfte, och polisen kan redan få ut detta (om informationen finns kvar). Här tode det inte bli så stor skillnad i praktiken, och inte så stora extra kostnader.

I frågan om IPRED-lagen har det grävts djupa skyttegravar på båda sidor.

På ena sidan har vi skiv- och filmindustrin samt en del artister som är kompromisslöst för IPRED-lagen och till och med hotar att sluta göra film i Sverige om den inte kommer till.

På andra sidan har vi pirater som tycker att upphovsrätten mest är i vägen och vägrar se minsta problem med att filmer sprids på Pirate Bay innan de haft biopremiär.

Det råder förvirring kring hur kan ska tolka begreppet “uppladdning” i debatten kring IPRED-lagen.

Vissa av lagens förespråkare talar om att den bara ska användas emot de som olovligen laddar upp upphovsrättsskyddat material, och menar att 1000-2000 personer står för 90 procent av detta i Sverige. De många fler som bara laddar ner för eget bruk ska inte drabbas.

Vissa av lagens kritiker, t.ex. Christian Engström från Piratpartiet, menar att detta är fullkomligt nonsens. Han pekar på att den dominerande fildelningstekniken BitTorrent bygger på att den som laddar ner en fil också samtidigt automatiskt tillhandahåller samma fil till andra, och därmed kan sägas “ladda upp” den.

Den s.k. IPRED-lagen (som är inspirerad av EU-direktivet IPRED1, lntellectual Property Rights Enforcement Directive, 2004/48/EG) är just nu mycket omdebatterad.

Lagförslaget går i huvudsak ut på att upphovsrättsinnehavare (liksom innehavare av andra immateriella rättigheter så som patent eller varumärken) som misstänker att någon okänd person som har en viss IP-adress olovligt fildelar dennes verk på Internet kan gå till domstol och begära att Internetleverantören avslöjar vilken person som sitter bakom denna IP-adress. Upphovsrättsinnehavaren kan sen kräva skadestånd av den påstådda fildelaren och genomdriva detta i en civilrättslig domstolsprocess. Om fildelaren förlorar en sådan domstolsprocess så tvingas han utöver skadeståndet även betala upphovsrättsinnehavaren rättegångskostnader, som för en privatperson kan bli tämligen dyrt.

Regeringspartierna har träffat en uppgörelse om hur de ska förändra den hårt kritiserade FRA-lagen.

Punkterna 2-5 är intressanta, resten är bara kosmetika. Särskilt punkt 4 låter mycket lovande:

4. FRA ska bara få tillgång till de “trafikstråk” som domstolen bestämmer.

Men det måste bli så att kabeloperatörerna bara lämnar ut dessa tillåtna “trafikstråk” till FRA. Det vore t.ex. inte acceptabelt om någon annan statlig myndighet gjorde filtreringen (vilket det går rykten om).

Men hur definierar man egentligen ett “trafikstråk”? Är det all trafik till/från ett visst land? Eller till/från en viss person? Eller något annat?

Ikväll var jag på en hearing om FRA som Folkpartiet Stockholms län anordnade. Panelen bestod av FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson och två andra FRA-medarbetare, Mark Klamberg och Cecilia Wigström (fp).

Det var mycket intressant att ställa FRA mot väggen. Men min grundinställning ändrades inte, jag tycker fortfarande att det är djupt olyckligt att FRA ges befogenhet och uppdrag att bygga upp en teknisk infrastruktur som ger möjlighet till långtgående massövervakning av vår elektroniska kommunikation (även om det inte är tillåtet och inte kommer ske till att börja med).

Enligt en artikel i SvD så har Eniro lanserat en tjänst som gör det möjligt att söka upp restauranger och annat i närheten där man befinner sig genom mobiltelefonpositionering. Det fanns dock en bugg i tjänsten som gjorde att vem som helst kunde se var vem som helst befanns sig, vilket fick Eniro att stänga ner tjänsten tills vidare.

Att Enrio han klantat sig är en sak. Men mer intressant är varför flera mobiltelefonioperatörer lämnar ut positioneringsdata till tredje part (Eniro) utan att fråga sina kunder. Det borde de inte få göra.

En stor del av Rysslands Internettrafik går via Sverige, och det går rykten om att det är denna trafik som är det primära syftet med FRA-lagen, se en gammal artikel i Computer Sweden. Den artikeln gick rätt så obemärkt förbi när den publicerades 17 juni.

När sedan Svenska Dagbladet tre veckor senare skriver samma sak och kryddar med att det finns planer på att kringgå Sverige och FRA så tar det hus i helvete. Flera motståndare till lagen blir upprörda över “avslöjandet” och de “nya uppgifterna”.

Det står nu klart att riksdagen beslutade att anta FRA-lagen. Debatten var hård och det blev återremiss till Försvarsutskottet som återkom med ett något modifierat förslag.

Tyvärr så förändrar dessa modifikationer inget i grunden. FRA har nu fått befogenhet och uppdrag att bygga upp en teknisk infrastruktur för storskalig avlyssning av elektronisk kommunikation. De integritetsskyddsmekanismer som nu i sista sund lades till kommer enkelt att kunna plockas bort av framtida regimer som så önskar, men den tekniska infrastrukturen består.

På onsdag 18 juni röstar riksdagen om den s.k. FRA-lagen (proposition 2006/07:63).

Den ger FRA möjlighet att avlyssna kommunikation i kabel som passerar landets gränser, och inte bara radiovågor i etern som nu. Det kan tyckas vara en liten skillnad, men det är det inte.

För att lyssna på radiovågor i luften behöver man inga särskilda befogenheter, det är bara att sticka upp en antenn i luften och börja lyssna. För att göra det i stor skala så krävs det givetvis en del resurser, men i princip kan vem som helst göra det.

Integritetsskyddskommittén har presenterat sitt slutbetänkande, som presenteras av två centerpartister på DN Debatt.

Integritetsskyddskommittén har sysslat med två olika aspekter av personlig integritet, skydd mot staten och skydd mot andra individer.

Det är viktigt och bra med att vi medborgare har ett starkt skydd mot att staten kränker vår personliga integritet. Men skydd av personlig integritet mot andra individer är mer problematiskt eftersom det kan komma i konflikt med tryckfriheten och yttrandefriheten om man inte tänker sig för.

Regeringen funderar på att ge polisen befogenhet att begära ut IP-adresser från Internetleverantörer utan att det finns någon konkret misstanke om ett allvarligt brott. Kanske till och med utan att någon är misstänkt över huvud taget. Se artikel i Riksdag & Departement, DN och Aftonbladet.

Det innebär alltså att polisen kan begära ut uppgifter om dig även om du inte är misstänkt för något brott alls. Det är helt orimligt att polisen så lättvindigt ska kunna begära ut dessa uppgifter, och jag har svårt att se hur man ska kunna förhindra missbruk av denna möjlighet.

Den moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid skriver på DN Debatt att upphovsrätten bör avskaffas.

Intressant med ett så radikalt förslag från en moderat riksdagsledamot. Jag är inte övertygad om att man bör gå så långt att helt avskaffa upphovsrätten, men det är uppenbart att den fungerar sämre och sämre och leder till mer och mer obehagliga frihetsinskränkningar och integritetshot. Så det är mycket bra att Sigfrid tar ett rejält grepp på problemet.

En sosse och en folkpartist föreslår på DN Debatt att lagen ändras så att kameraövervakning av offentlig plats tillåts i större utsträckning.

Det är ett rimligt förslag. Kameraövervakning av offentlig plats är inte per automatik integritetskränkande eftersom man ändå kan bli “manuellt” övervakad där. För att det ska vara godtagbart bör dock en rad villkor vara uppfyllda:

• Kameraövervakningen ska vara öppen, d.v.s. kamerorna ska vara synliga eller så ska det finnas skyltar som upplyser om övervakningen. Detta lär också förstärka den avskräckande effekten på potentiella brottsligenar.
• Bilderna och all annan information som automatiskt extraheras ur bilderna får bara lagras en kort period, förslagsvis en vecka. Enbart om det finns konkret misstanke om ett allvarligt brott får informationen lagras längre, och då bara den information som krävs för att utreda detta brott, och bara så länge som krävs för utredningen. Brott som snatteri, nedskräpning, plankning, ringa narkotikabrott eller sexköp (som inte bör vara brottsligt alls) räknas inte.
• Under alla omständigheter ska bara polis och åklagare ha tillgång till informationen, och det ska vara straffbart att “läcka” den till media eller andra.

Se tidigare inlägg.

Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand skriver på SvD Brännpunkt att Skatteverket ska sluta leverera uppgifter om enskilda personers inkomst m.m. på sätt som möjliggör tjänster som Ratsit.

Utmärkt agerat av Skatteverket. Det är inte bra att uppgifter om enskilda personer sprids helt okontrollerat på det här sättet, och det bästa sättet att stoppa det är vid källan, d.v.s. hos Skatteverket. Lagar som Kreditupplysningslagen och Personuppgiftslagen fungerar inte i dagens samhälle när vi har webben. Därför måste myndigheter som har uppgifter om enskilda personer istället vara restriktiva med hur de lämnas ut.

Regeringen har tidigare lagt ett förslag som går ut på att FRA:s befogenheter ska utvidgas från att bara avlyssna radiosignaler till att även avlyssna signaler som går i kabel som passerar Sveriges gränser. För att kunna genomföra detta så blir alla de som har sådana kablar tvingade att hjälpa FRA med avlyssningen.

Nu har Lagrådet kommit med ett yttrande. Tyvärr har de inget att invända mot principen, utan kommer bara med en rad detaljanmärkningar av mindre vikt. Märkligt nog får detta socialdemokraterna och en del andra, som tidigare varit kritiska, att helt plötsligt acceptera det hela.

Polisen har börjat bygga upp databaser över yrkeskriminella för att lättare kunna bekämpa grov brottslighet. Nu kommer dock Datainspektionen och säger att sådana databaser är olagliga. Se artikel i DN.

Det är i och för sig bra att myndigheter inte helt ohämmat kan föra vilka register över människor som helst, eftersom det kan bli ett integritetsproblem. Samtidigt så måste myndigheterna kunna jobba effektivt och sköta sitt jobb. Polisen måste kunna jobba effektivt för att bekämpa brottslighet, och just polisen borde få ha rätt så fria händer att föra register, förutsatt att de har god säkerhet så att informationen inte läcker till obehöriga.

Återigen uppmärksammas möjligheten att enkelt och billigt skaffa kreditupplysningar om vem som helst på webben, utan att den som kollas upp får reda på det. Se artikel i DN. Kreditupplysningslagen kringgås genom att webbplatsen skaffar ett utgivarbevis enligt Yttrandefrihetsgrundlagen.

Datainspektionen klagar över att detta hotar den personliga integriteten, medan företaget bakom tjänsten mycket riktigt påpekar att man bara sammanställer och förmedlar uppgifter som redan är offentliga i myndigheters register. Vem som helst kan redan ta reda på detta, det är bara lite mer jobb att göra det själv.

Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund skriver på DN Debatt idag att en lag om privatlivets helgd kan behövas för att skydda integriteten på Internet.

Det tror jag är fel väg att gå, man skulle komma långt genom att göra som jag föreslog i ett tidigare inlägg som svar på Gräslunds förra artikel på DN Debatt.

Företaget 2,0 Nordic AB utbildar personer som ska skriva högskoleprovet. De har marknadsfört sig genom att från Högskoleverket begära ut listor på alla som skrivit högskoleprovet och skickat reklam till dem. Listorna har kunnat begäras med hänvisning till offentlighetsprincipen. Nu har dock Högskoleverket tröttnat på detta och beslutat att sekretessbelägga deltagarlistorna. (Se artikel i DN.)

Företaget har dock överklagat till kammarrätten som nu har gett dem rätt att få ut listorna.

Detta är ett exempel på missbruk av de personuppgifter som myndigheter hanterar. Det är orimligt att tolka offentlighetsprincipen så att kommersiella företag ska kunna begära ut den här typen av listor i marknadsföringssyfte. Det var knappast tanken när offentlighetsprincipen inrättades.

Den svenska offentlighetsprincipen innebär i dagens samhälle med Internet och kraftfulla sökmotorer ett hot mot den personliga integriteten.

I ett nödrop på DN Debatt berättar Datainspektionens generaldirektör att vem som helst på en webbplats anonymt för en mindre kostnad kan ta reda på folks personummer, namn, adress, civilstånd, eventuella betalningsanmärkningar, kreditvärdighet, inkomst, och lite annat. Han hävdar att Kreditupplysningslagen (och Personuppgiftslagen) är satt ur spel p.g.a. yttrandefriheten på Internet.

Jag tror dock att grundproblemet inte är att någon webbplats tillhandahåller dessa uppgifter, och varken Kreditupplysningslagen eller Personuppgiftslagen är lösningen. Kreditupplysningslagen är tandlös. Personuppgiftslagen är så generell och långtgående att den skapar fler problem än den löser och den hotar yttrandefriheten.

Det blir vanligare och vanligare att staten övervakar offentliga platser (gator, torg, tunnelbanor, parker, etc) med kameror, och syftet sägs vara brottsbekämpning. Detta förekommer i många länder, även Sverige, men längst har utvecklingen gått i Storbritannien (se artikel om detta i DN).

Jag tycker det är svårt att ta ställning till detta. Det är inte per automatik integritetskränkande med öppen kameraövervakning (d.v.s. att kameran är synlig eller det finns skyltar som upplyser om att kameror övervakar) av offentliga platser, eftersom man ändå inte kan vara privat där. Finns det inga kameror så kan ändå någon person – polis eller privatperson – spana.

Piratpartiet, som jag skrev ett inlägg om tidigare, har nu publicerat en ny version av sin principdeklaration.

Piratpartiets verkar ha rensat bort sin fientlighet mot WTO, vilket är positivt.

Piratpartiets nya principdeklaration är nyanserad, har filat bort de mest extrema åsikterna och innehåller mycket relevant kritik mot dagens immaterialrättssystem (upphovsrätt och patent).

Jag delar helt Piratpartiets inställning till personlig integritet. Jag är inte beredd att gå så långt som de vill när det gäller att avskaffa upphovsrätt eller patent, men eftersom båda systemen har klara brister idag så är det välkommet med den här typen av grundläggande kritik. Om jag fick välja mellan dagens system och Piratpartiets linje så skulle det bli ett svårt val.

Finansinspektionen skriver på DN Debatt idag att man borde ta bort de stora sedlarna och uppmuntra folk att använda kort mer.

Anledningen till att de skriver är naturligtvis de uppmärksammade värdetransportrånen den senaste tiden. Och de har givetvis rätt i att mindre sedlar och fler korttransaktioner skulle minska risken för rån och stölder av olika slag. Så långt är det lätt att hålla med, för det är ju angeläget att minska risken för rån och stölder.