Det pågår en debatt om huruvida man ska separera män och kvinnor i offentliga badanläggningar, bra sammanfattat av Lena Andersson i DN. Läs även Heidi Avellan i Sydsvenskan, samt Sara Mohammad på SVT (ett halvår gammal, men ändå relevant).

Jag håller med det mesta som dessa kvinnor skriver. Det är inte alls bra när kommunala badhus separerar män och kvinnor, oavsett om det sker genom separata tider eller basänger.

En del invänder att förr i tiden så separerade vi ofta män och kvinnor vid bad även i Sverige, och att detta alltså inte är helt främmande för svensk kultur. Och det stämmer, men det var inte bättre förr!

Jesper Fundberg skriver i SvD att Män måste ta mer ansvar för mäns beteenden, och syftar då på våld och sexuella trakasserier mot kvinnor.

Fundberg inleder med att klaga på att debatten (om övergreppen på kvinnor i bl.a. Köln och Stockholm) blottlagt okunskap som ger en snäv bild och förståelse om vad som hänt.

Men sen begår han samma misstag själv. Jag håller i huvudsak med Fundberg, men det saknas något, och (den alltför vanliga) slutsatsen att män måste ta mer ansvar för mäns beteenden är ofullständig.

På grund av hulliganvåld så ska en fotbollsmatch i Holland spelas inför tomma läktare, men holländska fotbollsförbundet överväger nu att släppa in kvinnor och barn – men inte vuxna män – till matchen. Se artikel i DN.

Att spela inför tomma läktare är en rimlig lösning om man inte kan garantera säkerhet och ordning annars, även om det är trist att hulliganvåldet gått så långt. Jag förutsätter att man sänder matchen på TV som vanligt.

Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna skriver på DN Debatt om kvinnor som missgynnas i arbetslivet p.g.a. att de skaffar barn.

Här tycker jag att DO delvis är fel ute. DO skriver om

unga kvinnor som marginaliseras av sina arbetsgivare och definieras som mindre produktiva

Men faktum är att den kvinna som föder barn och sedan är föräldraledig i de flesta fall faktiskt är mindre produktiv under den perioden. (Samma sak gäller naturligtvis även män som tar ut föräldraledighet, och andra som är tjänstlediga av något annat skäl.) Detta faktum kan man inte trolla bort genom lagstiftning eller politiska deklarationer.

Moderaterna har nyligen sagt sig överväga att införa könskvotering av bolagsstyrelser 2014 om inte antalet kvinnor fördubblats till dess, se sid 8-9 i deras nya jämställdhetspolitiska plattform. Lustigt nog så verkar inte deras webbredaktion ha hängt med i svängarna, för på deras hemsida kan man även hitta motargument mot detta.

Johan Norberg kritiserar detta och får svar på tal av Camilla Wagners i Veckans Affärer. Förutom att Wagners (troligtvis medvetet) helt missförstår Norberg så finns det andra aspekter i hennes krönika som bör granskas noggrannare.

Olle Häggström och Sören Holst uppmärksammar på Newsmill att styrelsen för Södertörns Högskola har föreslagit Moira von Wright som ny rektor.

von Wrights har skrivit en rapport Genus och text år skokverket där hon funderar kring varför flickor inte är lika intresserade av fysik i grundskolan och gymnasiet och vad man kan göra åt det. von Wright nöjer sig dock inte med att fundera kring hur man rent pedagogiskt ska göra fysikämnet och dess läroböcker mer tilltalande för flickor (vilket kan vara vettigt), nej hon är betydligt mer radikal än så. Hon vill i grunden ändra på själva innehållet i fysiken på ett helt bisarrt och (natur)vetenskapsfientligt sätt, vilket tydligt framgår om man läser sid 62-65 i rapporten.

I en artikel i Humanisten skriver Sören Holst om en förrädisk könsrasism.

Holst har en del klara poänger i början av artikeln. Visst finns det sociala förväntningar som försvårar för individer att göra livsval som strider mot stereotypen för deras kön, och det är ett problem (för både män och kvinnor). Men det är väl inget nytt?

Men sen bygger Holst upp en diffus grupp av särartsfeminister och “konservativa debattörer” (som ju kan betyda lite vad som helst). Denna grupp anklagas sen för att ta forskningsresultat om biologiska skillnader mellan könen som intäkt för att “män och kvinnor har olika plats i samhället”, att “inrätta samhället därefter” och inskränka “den individuella medborgarens rätt att själv välja livsväg”. Denna anklagelse kryddas med en skojig jämförelse med höger- och vänsterhänta.

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar pekar i sitt andra inlägg på ett intressant faktum, nämligen att ett icke försumbart antal kvinnor dras till farliga och våldsamma män.

Det talas mycket om att män borde ändra beteende, men här finns en grupp kvinnor som också borde ändra beteende. Alltså de kvinnor som ger sig in i relationer med män de redan på förhand inser eller borde inse är våldsamma. Det är inte alltid en kvinna kan se det från början, men ibland kan hon faktiskt det. En del kvinnor väljer till och med män just för att de är våldsamma (i allmänhet, inte mot just henne just då).

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar tycker att “jämställdheten kväver oss” och vill ha “tillbaka den riktige mannen”.

Deras inlägg är tämligen ostrukturerat, och det är inte helt enkelt att följa tankegången. Jag tror dock att de är något intressant på spåren, och det hade kunnat bli början på bra debatt. Tyvärr så har de med följande helt absurda (och för huvudsaken onödiga) stycke mitt i:

När jag läser artikeln Alltid utan skuld i Neo 3/2008 (artikeln finns numera på webben) så blir jag lite konfunderad.

Artikeln handlar om det personliga ansvaret som alltför ofta lyser med sin frånvaro nuförtiden. Den börjar och slutar bra med SMS-lån och skuldsättning, men däremellan handlar det om trafiken och då blir det konstigt.

Även den delen om trafik börjar bra med att det är för mycket fokus på tekniska trafiksäkerhetshöjande åtgärder och för lite fokus på hur folk egentligen kör. Men sen går man vilse i genusträsket och börjar ensidigt klanka på att män minsann kör väldigt farligt och att “män måste börja diskutera sitt körbeteende och risktagande”. Man säger rätt ut att “det finns ett könsperspektiv i den här frågan”.

Många är kritiska till vårdnadsbidrag och hävdar att det skulle vara en “kvinnofälla”. Inte sällan är samma personer varma förespråkare av den svenska föräldrarförsäkringen och har inget emot att förlänga den ytterligare från dagens 13 månader per barn.

Jag undrar hur det går ihop. Vårdnadsbidrag anses vara en kvinnofälla genom att det gör att huvudsakligen kvinnor är borta från arbetsmarknaden under lång tid när hon fött ett barn. Men i så fall borde även en lång föräldrarförsäkring vara en kvinnofälla på samma sätt?