I en intervju i amerikansk TV avvisar Hans Blix det ofta framförda påståendet att Iran inte behöver civil kärnkraft eftersom landet har så stora oljetillgångar. (Se artikel i DN.)

Det är klokt sagt av Hans Blix, civil kärnkraft är alltid bra att ha för sin elförsörjning, oavsett hur mycket olja man har. Det är dumt att slösa bort den värdefulla oljan på elproduktion. Samma sak gäller naturgas.

USA har tecknat ett avtal med Indien om samarbete kring kärnkraft. Avtalet handlar bara om civil kärnkraft, och Indien lovar att skilja sin civila kärnkraft från sitt kärnvapenprogram. (se artikel i DN).

Många är kritiska till att USA inleder kärnkraftssamarbetet trots att Indien vägrar underteckna ickespridningsavtalet NTP och sedan 1998 har kärnvapen. DN:s ledarsida klagara på “dubbla måttstockar”.

Jag tycker att kritikerna missar att Indien faktist är en stabil demokrati se drygt 50 år, världens största demokratiska stat. Är det en tillfredställande ordning att diktaturen Kina får ha kärnvapen men inte demokratiska Indien?

Iran håller på att bygga kärnkraftverk, och de vill själva anrika bränslet till detta kärnkraftverk. Omvärlden är rädda för att Iran ska utnyttja denna anrikningsanläggning för att producera kärnvapen, vilket Iran ihärdigt förnekar.

Uran är ett grundämne som används som bränsle i kärnkraftverk, och som material i kärnvapen. Naturligt uran innehåller 0,7 % av den klyvbara isotopen uran-235, och resten består av uran-238. För att fungera som bränsle i ett normalt kärnkraftverk måste halten av uran-235 vara 3-5 %. För att fungera i kärnvapen måste halten av uran-235 vara minst 90 %. Processen att höja halten uran-235 kallas anrikning och är en tekniskt komplicerad och dyr process. Om man väl har en anrikningsanläggning för kärnkraftsbränsle är det dock relativt lätt att även utnyttja den för att producera höganrikat uran för kärnvapen.