Den nya regeringen: Moderaterna förvånar

När Reinfeldt presenterade sin regering så kändes det instinktivt som om detta var inte bara ett skifte i politik, utan också i generation, och attityd. Och kollar man på moderaternas statsråd så ser man att majoriteten är 60-talister precis som Reinfeldt själv. På samma sätt var dom flesta av Göra Perssons statsråd i hans ålder. Det blir naturligt så, man lär känna folk i sin egen ålder redan i ungdomsförbundet, och dom vännerna hänger sedan med genom den politiska karriären.

Men jag tyckte mig också skönja en attitydförändring. Reinfeldts regering tycktes vara mer baserad på att man kunde sina områden än på grund av man är bra på att göra politisk karriär. En finansminister med hål i örat och hästsvans hjälpte till att skaffa den känslan, men mest kom den från tre oväntade utnämningar.

Den första var Carl Bildt som utrikesminister. Jag hade personligen svårt att förstå talet om att det skulle vara omöjligt för en före detta statsminister att vara minister, eller att konflikten från mitten på 90-talet skulle vara ett problem i Reinfeldts och Bildts samarbete. Dom är ju vuxna människor och borde kunna hantera sånt. Uppenbarligen anser dom båda samma sak, Reinfeldt har självt kommenterat saken med svaret “Jag är övertygad om att vi som utrikesminister ska ha den person i Sverige som är bäst på utrikespolitik”, och därmed fick vi en utrikesminister som är ovanligt väl lämpad till posten.

Dom andra förvåningarna var att man utnämnde två personer som inte var riksdagsledamöter, Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius. Stegö Chilò kommer från Timbro och har erfarenhet som chef och politisk tyngd därifrån, så hennes utnämnande framstår som ett intressant och kreativt utnämnande av en kompetent person som inte är karriärspolitiker. Borelius erfarenhet som journalist och inte speciellt lyckad företagare såg kanske inte sådär jättebra ut för en handelsminister, men med dom andra utnämningarna som bevis fick man lita på att Reinfeldt hade valt rätt.

Det är möjligt han hade, ur rena kompetenskriterier. Men att utnämna människor som inte är karriärpolitiker är en mycket stor risk. Dels vet man inte hur stort stöd dom kommer få inom partiet. Det är många som känner att dom är nära en statsrådspost som kommer bli sura för att nån kommer in från periferin och går förbi dom. Att argumentera med kompetens i det läget hjälper inte heller, eftersom man då säger att dom förbigånga inte är lika kompetenta, och det är nåt inte många människor klarar av att höra.
Men dessutom är det ju så att vi har andra krav på våra politiker än vad vi har på andra människor. En politiker måste leva ett i princip klanderfritt liv. Vissa politiker har så mycket karisma att dom klarar av att både anställa svart hemhjälp, fuska med hotellnotor och skattefuska och ändå finnas kvar i det politiska livet, men dom flesta åker faktiskt ut för minsta skandal. Och om man är ny i det politiska livet har man dessutom inte den väljarbas och det nätverk som behövs för att överleva ens en liten skandal. Därför sitter Stegö Chilò löst, och detta mestadels för hennes relativt milda övertramp att inte betala TV-avgiften.

Och även om Borelius utnämning är förvånande, så är det ännu mer förvånande att hon tackade ja. Alla företagare försöker såklart få så lite skatt som möjligt, och det händer säkert dom flesta att dom ibland gör saker som är tveksamma. Men i Maria Borelius fall tycktes det komma upp ett klart fall av skattefusk om dagen. Även om en del av skandalerna visar sig vara lagligt OK, så borde hon ha insett att hennes intensiva skatteplanerande inte är kompatibelt med en ministerkarriär. Hennes korta karriär torde stå sig som rekord i många år.
Dom här två utnämningarna har på två olika sätt fått samma effekt. Att Borelius tackar ja till en ministerpost trots skattefusket, och därmed ljuger när hon säger att hon inte har fler skelett i garderoben, innebär att det kommer bli svårt att ta in folk som inte är karriärpolitiker i framtiden, om man inte först gör en skatterevision på dom. Och det har man nog inte tid med. Att Stegö Chilò råkar ut för ett drev pga en relativt liten miss som TV-avgiften innebär också att media nu har höjt kraven ytterligare på hur klanderfri en politiker måste vara. Detta får samma effekt, det blir allt svårare att ta in folk som inte har haft en politisk karriär i siktet sedan tonåren. Det här innebär i sin tur att uppdelningen mellan politikerklassen och vanligt folk blir allt vattentätare, och allt färre “vanligt folk” kommer att sitta i riksdagen. Och det är inte bra.

Och därför så är Borelius och till viss del även och Stegö Chilòs utnämnande ett stort smolk i den glädjebägare som Reinfeldt tycktes ha gett oss. Reinfeldt tog en stor risk, och förlorade.

Kommentarer

Kommentar av Lennart Regebro den 2006-10-16 13:59:09

Och bara minuter efter att jag skrev bloggposten så har då även Cecilia Stegö Chilò avgått, och därmed har idén om att ta in folk som inte är karriärpolitiker havererat totalt. Extra synd är det att en politiker som kan få kultursverige att bryta ut i hatloskor och påstå att det är ett hot mot demokratin nu försvinner. Kultursverige hade behövt Stegö Chilò, om inte annat för att börja diskutera vad poängen med kulturstödet faktiskt är. En förnyad kulturdebatt hade varit nyttig. Det som hände nu var bara skadligt.

Så, fritt fram för spekulationer om efterträdarna. Blir det några gamla inkompetenta gubbar som garanterat aldrig har betalat en krona för lite i skatt nu?

Kommentar av Jörgen Modin den 2006-10-16 14:14:09

Jag har kommenterat saken på min blogg.

Kommentar av Björn den 2006-10-16 16:01:03

Johan Norberg? 😀