Rätt och fel om a-kassan

Det är bra att regeringen nu stramar åt a-kassan genom att trappa ner och tidsbegränsa ersättningen. Det främsta syftet med arbetslöshetsförsäkringen är att man ska slippa att snabbt och drastiskt sänka sin levandsstandard under en kortare period av arbetslöshet. Det vore t.ex. synd ifall folk tvingas sälja sin bostad p.g.a. ett halvårs arbetslöshet. Och ifall man inte hittar något nytt jobb så kan man under ordnade former anpassa sig till en lägre ekonomisk standard. Men det är inte meningen att någon som blir arbetslös ska kunna leva kvar på liknande ekonomiska standard livet ut. Därför är det viktigt med avtrappning och en tydlig bortre parentes.

Helst borde man gå ännu längre och helt frikoppla ersättningen efter 300/450 dagar, den s.k. “jobb- och utvecklingsgarantin”, från tidigare inkomst. Den bör ges som ett fast belopp, lika för alla.

Däremot är förslaget om att höja avgiften, och ambitionen att göra medlemsskapet obligatoriskt, mindre lyckade. Tvärt om borde man avskaffa både avgift och medlemsskap. Finansiera arbetslöshetsförsäkringen helt genom skatter och/eller arbetsgivaravgifter och låt den automatiskt omfatta alla. Precis som med sjukförsäkringen. Då kan man med fördel avskaffa a-kassorna (liksom den nya myndigheten IAF) och låta Försäkringskassan sköta det. Det skulle spara en hel del krångel och administrativa kostnader. Fackföreningarna bör inte vara inblandade.

Idag fungerar dessvärre sjukförsäkringen i många fall som en förtäckt arbetslöshetsförsäkring, det är inte ovanligt att folk blir långtidssjukskriva eller förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl, även om det inte sägs rätt ut. Det är inte heller ovanligt att folk som inte klarar av sitt nuvarande jobb, men som mycket väl skulle kunna ta ett annat jobb, ändå sitter fast i långtidssjukskrivning. Att övergå från sjukpenning till a-kassa ter sig ofta ofördelaktigt, och även om man vill så är det orimligt krångligt. Det förekommer också att folk faller mellan stolarna och anses för friska för att få sjukpenning men för sjuka för att få a-kassa. Genom att låta Försäkringskassan hantera båda försäkringarna kan man få en bättre samordning, smidigare övergång och lättare undvika att folk faller mellan stolarna.

Man kan ifrågasätta ifall arbetslöshetsförsäkring över huvud taget bör vara en statlig uppgift. Borde inte folk spara pengar på egen hand och/eller teckna en privat försäkring? En del förespråkar ett grundtrygghetssystem där staten ger lika ersättning för alla, oberoende av tidigare inkomst. Det är ingen orimlig hållning, men i så fall måste den tillämpas konsekvent och statens finansiering av a-kassan upphöra helt. Dagens system med delvis statlig finansiering förenar det sämsta ut två världar. Dessutom måste den statliga sjukförsäkringen i såfall också avskaffas, eller stramas upp riktigt ordentligt. Annars kommer den i stor skala missbrukas som arbetslöshetsförsäkring, och då uppnår man inget på att avskaffa den statliga finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Man bör se sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som två sidor av samma mynt. Antingen ska staten sköta båda eller ingendera. Antingen ska båda bygga på grundtrygghet, eller båda bygga på inkomstbortfall.

(Med sjukförsäkring menas här att man får ersättning för förlorad arbetsinkomst vid sjukfrånvaro (sjukpenning). Sjukvårdsförsäkring och offentligt finansierad sjukvård är något annat.)

Kommentarer

Kommentar av Louise Pettersson den 2006-11-16 14:12:25

När det gäller långtidssjukskrivna så förekommer det att människor blir sjuka utan att tidigare ha haft någon tryggad försörjning. I det fallet så verkar det absurt att sjukförsäkringen ska bygga på inkomstbortfall.

När det gäller förändringarna i a-kassan så ser jag ett problem med den nya regeringens politik ur liberal synvinkel. Jag är inte liberal själv men i alla fall… Liberaler brukar tycka om att man ökar rörligheten på arbetsmarknaden och i det fallet måste jag hålla med. Ska samhället förändras får man räkna med att vissa branscher minskar i betydelse medan annan kompetens efterfrågas mer.

Men om det visar sig att en arbetslös har svårigheter att få jobb exempelvis för att han eller hon är utbildad till ett yrke som inte längre är så gångbart på arbetsmarknaden eller för att det finns ett överskott av personer med det yrket. Då är detta med att man inte kan få a-kassa efter studier ett stort problem eftersom människor kanske inte vågar utbilda sig om de inte vet om de kan försörja sig direkt efter utbildningen. Och ju mer antalet dagar begränsas ju mindre är också chansen till att människor är beredda att välja vidareutbildning som en lösning som kanske mer långsiktigt kan hålla dem borta från arbetslösheten än att fortsätta slåss om de jobb som de har kompetens för. På detta sätt minskar försämrad trygghet inom arbetsmarknadsförsäkringen rörligheten på arbetsmarknaden.