Återuppfinn en trasig public service

Public service i Sverige har allt mer kommit att likna en moralisk och politisk kampanj i etern. Antalet politisk färgade dokumentärer, studiodebatter, och övrigt utbud som är avsett att vara informativt och balanserat präglade har snart kommit till vägs ände. Den allsidiga informationen tenderar att ofta istället vara ensidiga och allt annat än neutrala och balanserade. Graden av transparens eller åtminstone en balanserad efterdebatt som skulle kunnat rädda ansiktet på en hel del sådana program kan påstås också vara i det närmaste noll. Att vissa åsikter har svårt att bryta sig in i frågor som behandlas hegemoniskt finns otaliga exempel på.

Den senaste tiden har dokumentären The Planet vistats för svenska TV-tittare. Det finns anledning att rikta kritik mot serien på grundval att den inte kan betraktas vare sig balanserad, neutralo ch informativ. Den liberala filosofen Johan Norberg har skrivit om vad som är fel med dokumentären och vad det säger om det vi tvingas betala för . Han skriver bland annat:

“Suddenly critical examination is replaced by missionary zeal. Yes, global warming is happening, but that does not justify that the media gives us a distorted view of it by uncritically embracing the worst nightmare scenarios.”–JohanNorberg

“Of course the show also had good points, for example about rain forests and overfishing. But they were lost in the general doomsday propaganda. This was nowhere close to the scientific pretensions they talked about before the show. This wasn´t fact-finding journalism, this was classical thesis-driven agitation.

This is what the TV license tax funds.”–JohanNorberg

Problemet när det gäller dokumentärer som The Planet, som här blir ett exempel på hur fel det kan bli, är att tittaren ofta förleds att tro att det som visas är vetenskaplig konsensus och därmed obestritt och objektivt. Detta är inte fallet här, och man bör fundera på vad det innebär att den visas i SVT utan några som helst problematiseringar i t ex en efterdebatt–man går från att journalistiskt redogöra ståndpunkter till att ideologiskt kampanja.

Thomas L Friedman uttryckte en gång på ett brilljant sätt att journalister helst bör ha en attityd som kan liknas vid intellektuella nomader utan bopålar. Det är en god tanke men det är just det som inte svensk public service lyckas med. Och det är ett vidare större problem med ett statligt kontrollerat medium som påstår sig just kunna hantera detta än ett kommerisellt medium som klart deklarerar sina ståndpunkter ideologiskt. Det riktigt stora samhällsproblemet med nuvarande upplägg av statligt kontrollerad media är dess tendens till ideologisk kampanj och medborgarnas tvång att dessutom finansiera det. Som en annan Thomas (Jefferson) uttryckte det för 200 år sedan: det vore ju tyranni.

Det finns många exempel på denna typ av vinklade program trots att SVT/SR åtagande att ge ett utbud som skall vara informativt och balanserat, och i de fall man faller från den principen bör transparensen vara tydlig och redogjord (Exempelvis på det sättet som journalisten Janne Josefssson ibland lyckas förmedla var han själv står för att ge tittaren en chans att förstå programmets innebörd, men detta är ovanligt). Det ideologiska kampanjandet kommer till uttryck bland annat i TVs satsning på en helkväll om fetma och McDonalds där höjdpunkten blir den kontroversiella och obalanserade filmen “Supersize me”.

Ett exempel på hur det svenska public service kan återspegla viktiga ekonomiska frågor är en radioprogramserie som sändes av Sveriges Radio och producerades av radiojournalisten Björn Elmbrant. En serie som handlar om “den globaliserade och datoriserade ekonomin”. En rakt igenom anti-kapitalistisk serie, som dessutom myntade begreppet “hyperkapitalism” och kan ses som en språngbräda för en av Elmbrants böcker.. Som mediakonsumenter förleds vi ofta att tro på den påstådda neutraliteten i nyhetsrapporteringen och i de analyser vi serveras. Björn Elmbrant, som på många vis är en karaktäristisk representant för journalisten som under många år fritt verkat i statligt ägd media och spritt sina åsikter som om de vore värderingsfria.

Faktiskt får man nog leta länge och med lupp för att hitta balanserade program vad gäller ekonomiska och sociala frågor. Från en slags ideologisk selektion av dokumentärer har vi även problemen med nyhetsinslag som kan framstå som underliga, där exempelvis terrorister blir stridande parter, osv. Exemplen är som sagt många , alldeles för många.

The Planet hade kunnat vara intressant som samhällsinformation hur det ligger till med klimatet och hoten (som för övrigt kvällstidningarna snart slår knut på sig själva för att uppfinna nya skrämselhickor kring) och vilka katastrofer som människan vållar och vad det innebär. Men här stannar det alltså vid ideologisk kampanj. Som vanligt får sägas. Sveriges public service-uppdrag har inte fungerat hitills, och det är ett motiv till att starkt ifrågasätta licensfrågan.

Det finns ingen anledning för det svenska folket att finansiera ideologiska kampanjer de inte sympatiserar med. Det finns ingen anledning att avtvinga medborgare en licens till ett företag som inte klarar det journalistiska uppdraget. Det finns ingen anledning för svensk public service att ge folket vad de vill ha, det kan de kommersiella kanalerna hantera.

Alternativ till licensfinanisering kan gå via reklam eller genom frivilliga donationer (i likhet med USA). Ett svensk public service skulle kunna smalna av till att just koncentrera sig på information och samhällsfrågor med ett starkt patos för det journalistiska uppdraget utan att delta i ideologiska kampanjer.

Därför kräver bloggregeringen en ny syn på public service och alternativa finansieringar till den. Den behöver uppfinnas på nytt.
***

Mer om Johan Norbergs kritik mot The Planet: Johan Norberg

Läs mer om svensk Public Service under 50 år, I statens och partiets tjänst: Näringslivets Medieinstitut – Publikationer

Kommentarer

Kommentar av Bulten i Bo den 2006-11-18 16:51:54

Om man vill balansera sitt inlägg kan man ju nämna att statstelevisionen även sänt detta program.

Samt att det i radion äver brukar framträda en viss Kjell-Albin Abrahamsson som kanppast brukar hålla inne med sina personliga åsikter; jämfört med honom måste jag säga att Björn Elmbrandt är ett under av mångsidighet.

Men jag förstår; TV8 med Lars Adaktusson är väl vad som kommer att stå modell för bloggregeringens public service.

Kommentar av Bosse J den 2006-11-18 23:21:59

Bulten hittade tydligen ingen “högerdokumentär” så han tog det enda exemplet på program i SVT som kan uppfattas som kritiskt mot socialismen: en lättsam satir.

Tack Bulten för att du förtydligar kärnpunkten i inlägget så pedagogiskt 🙂

Kommentar av Bulten i Bo den 2006-11-19 14:56:56

Ja, det är ju inte alla förunnat att kunna läsa ett inlägg!