Just nu pågår det en namnunderskriftsinsamling på organisationen Ecpats hemsida. Anledningen är att polisens barnpornografigrupp enligt Ecpat har bristande resurser, och att det i sin tur drabbar utsatta barn. Jag gillar inte barnporr, och tycker att polisen borde få mer resurser till att bekämpa spridningen. För att få lite perspektiv på hur svenskt rättväsende prioriterar, får man inte glömma bort det uppdrag förra regeringen gav till rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten tidigare i år, nämligen att prioritera en “Effektivare bekämpning av immaterialrättsliga brott“, dvs.

Regeringen kommer att driva på för att EU ska minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 % till 2020 (jämfört med 1990). Se artikel på DN Debatt. Det är en bra ambition, minskningar på den nivån krävs för att vi ska kunna undvika de värsta effekterna av växthuseffekten. Efter 2020 måste det minskas ännu mer, men detta är en bra början. Det är också lovvärt att man har ett så tydligt EU-fokus.

Både buggning och datalagring kommer att införas. Det ger Beatrice Ask i besked, och det är inte någonting förvånande. Förra justitieministern bodström såg till det senare, och tyvärr finns det en stark opion för buggning, inte minst i regeringen. Det finns alltför många anledningar till att vi inte borde ha ett datalagringsdirektiv alls. Det Ask nu måste göra är att se till att det blir så lindrigt som möjligt, och implementera direktivet med kortast och minst omfattande övervakning som det bara går.

För närvarande får de som skrotar en gammal bil en skrotningspremie på 1700 kronor (Vägverket). Sverige har bland de äldsta bilparkerna i Europa, och nästan 5 procent av bilarna saknar katalysator vilket innebär att de släpper ut mycket mer miljö- och hälsofarliga avgaser än moderna bilar. För att snabba på utfasningen av dessa miljöfarliga bilar har det från flera håll förts fram krav på att skrotningspremien ska höjas kraftigt. Allianspartierna föreslog en höjning till 4000 kronor i en riksdagsmotion i våras.

Den så kallade Svenska Modellen på arbetsmarknaden handlar om makt – om arbetsgivarnas och om fackförbundens makt. Ju mera centraliserat avtalsskrivandet är, desto mer sprider sig en känsla av trygghet och förnöjelse både i arbetsgivar- och löntagarleden. Centrala avtal betyder mindre konflikt, färre förlorade arbetsdagar, högre produktivitet, och mindre frihet för den enskilda individen. Den negativa föreningsfriheten naggas i kanten, individens rätt att teckna avtal minskar, och både arbetsgivarnas organisationer liksom löntagarnas organisationer får ökad makt, och ökad tilldelning av resurser.

Varför låtsas regeringen att de så kallade trygghetslagarna på den svenska arbetsmarknaden fungerar bra? Svaret är såklart att en borgerlig regering aldrig kan komma undan med att förändra LAS. Däremot kan den försämra akassan och sänka skatterna, det är ju strikt sett bara vad man förväntar sig av en borgerlig regering. När det gäller ändringar i LAS är det dock socialdemokraterna som är veto-spelaren. Johan påpekar att s-riksdagsgruppens chef Åsa Larsson prioriterar flexibilitet, inte anställningstrygghet, när socialdemokraterma tvingas säga upp folk efter valförlusten:

Andreas Carlgren vill att Sverige skall bli en förebild. Det där tycker jag är en märklig inställning, som är förvånansvärt vanlig bland Svenska politiker. Det går ut på att vi skall få andra länder att göra som vi gör. Varför det? Svenska EU-politiker har lobbat i EU för att andra EU-länder skall göra som Sverige i många fall. Ett exempel är att man har lobbat för att kriminalisera prostitution enligt samma sätt som vi har gjort det i Sverige.