Politik som pekoral

En pekoral är ett verk med ett riktigt syfte, ett där upphovspersonens avsikter är ärliga och seriösa, men där författaren gör något misstag som gör att verket får en komisk eller absurd prägel.

Med den definitionen i bakhuvudet kan man titta på den politiska debatt som varit här i landet där Bodströmsamhället numera läggs Beatrice Ask till last, och där man efter fyra månader sen valet förväntar sig att alla vallöften ska vara uppfyllda.

Javisst finns det mycket att kritisera den sittande regeringen för, och jag klagar nog en hel del jag också, men jag kan ändå inte uppamma tillräckligt med energi för bombastiska fördömanden. Det kommer säkert.

Det finns goda tecken på den gamla konservatismens fula tryne i den moderatledda delen av regeringen, och det finns goda tecken på den antiliberalism som sticker fram ibland även hos mina partiföreträdare inom Centerpartiet.

Trots det tänker jag ge regeringen åtminstone ett halvår på sig, fram till vårbudgeten, innan jag bestämmer mig för att förkasta eller omfamna den nya regeringen.

Det är en sak att invända principiellt, förstås, och det är en annan sak att fånklaga. Därför är jag säkert ingen bra kandidat för Sjölanders efterlysning av en ”fri borgerlig debattör”, dvs vad jag misstänkter är en borgerlig debattör som klagar på den sittande regeringen i ur och skur och som därmed förtjänar epitetet ’oberoende’ av regeringens politiska motståndare.

Jag har redan nämnt min favoritklagososse Peter Hultqvist från Dalarna ovan, och det är kanske på sin plats att åter lyfta fram detta skinande exempel på vad jag menar med politisk pekoral. Nu har faktiskt Hultqvist skrivit ett inlägg om socialdemokratin sedan jag nämnde honom sist på min egen blogg, men det är ett tag sedan nu och sedan dess har det blivit ännu mera klagosång riktat mot ’högerregeringen’, varvat med lite revolutionär glöd.

Risken är ju faktiskt ganska stor att även vi på den borgerliga sidan målar in oss i ett pekoralt hörn av det slag som sossarna nu har gjort. Jag har min makes lönebesked framför mig (jag är ju egenföretagare och får inga sådana). Det blev en skattesänkning, och det till och med för en butiksanställd. Det går faktiskt framåt, om än sakta.

Det är den andra mandatperioden som blir den intressanta och inte den första, därför att svenska folket måste pottränas nu så att de klarar av att stå på egna ben. Det är en mödosam väg som är fullt av gnäll och frustration, men jag är rätt övertygad om att vi kommer att stå bättre rustat i 2010 när den andra mandatperioden börjar än vi gör idag.

Det är i den andra mandatperioden som de intressantaste sakerna kan göras. Nu i den första gäller bara att kliva in i bilen och börja resan dit. Ja, jag kommer att gnälla på oliberala saker i fortsättningen, men jag kommer att ha i bakhuvudet att vi bara är i början än.

Jag tror nog jag kommer att vänta med mitt ordentliga gnäll tills i sommar, om inte vårbudgeten blir bättre än första budgeten.

——
Andra bloggar om: politik, samhälle, socialdemokraterna, regeringen, alliansen, centerpartiet, centern, folkpartiet, liberalism

Technorati om: politik, samhälle, socialdemokraterna, regeringen, alliansen, centerpartiet, centern, folkpartiet, liberalism

Intressant.se