Man får komma ihåg vad alliansregeringen ersatte…

Björn Pedersen

17 september 2007

Även publicerad på Bloggen Bent.

När alliansen tog över efter den tröttkörda Göran Persson, och den lika tröttkörda socialdemokratin, var det efter åratal av visionslöst hushållande med de offentliga systemen, kryddat med lite företags- och arbetsfientliga förslag som att införa rätt till heltid för säsongsarbetare.

Vid det laget hade cirka en miljon, ge eller ta några hundratusen beroende på vem man frågar, av den arbetsföra befolkningen förpassats ut i marginalen där de förde (och fortfarande för) ett Sisofysarbete med att hålla sig väl med byråkrater för att inte mista sina sista smulor av inkomst.

Företagarna hade i stort sett slutat anställa människor, och ersatte bara de som slutade eller blev sjukskrivna. De som kunde tog sitt pick och pack och flyttade till andra länder, men den utvägen var inte alla förunnat. De små var ju kvar och betalade och betalade och betalade allt digrare skatter, och dignade under allt större pålagor.

De segnade allt mer ner på knä under ett ökande berg av regler och krav vars enda syfte tycktes vara att hindra dem från att expandera, för om man kunde expandera så var man ju rik, och då skulle man ju ”bidra solidariskt” till en allt mer svällande stat och kommun. Sedan 1950-talet har det inte blivit någon nettoökning av antalet anställda inom privat sektor i landet.

De som hade invandrat till landet, på flykt undan tortyr och förtryck, blev allt mer inlåsta i ghetton centrerat kring landets städer utan möjlighet att ta sig ur sin situation därför att arbete förvägrades dem – främst av det offentliga som inte gav dem arbetstillstånd medan de väntade på svar från en allt mera nyckfull offentlighet som hade börjat – till och med – att anklaga en del av dem för att misshandla sina barn genom att förgifta dem.

När svaret äntligen kom efter flera år om att de fick uppehållstillstånd var de så begravda i systemet, så nedbrutna och så passiviserade att de helt enkelt inte längre hade någon chans på arbetsmarknaden, och om de fick arbete så var det som välfärdssamhällets hjon.

Lysande akademiska förmågor i sina hemländer tvingades gå in i den eviga arbetslösheten, eller att förspilla sin kompetens genom att sitta i spärren på tunnelbanan i Stockholm. Professorer, läkare, arkitekter, civilingenjörer, nationalekonomer körde buss eller taxi i Sveriges städer.

I skolan förvägrades barnen allt mera de utmaningar som skulle få dem att växa och lära sig därför att utmaningar och flit och incitamenten för att lägga ner extra möda inte längre var acceptabla. De duktiga och de flitiga maldes ner till att vare sig ställa krav på, eller engagera sig i, sin egen utbildning därför att det hade blivit till en synd att vara bättre på olika ämnen än sina klasskamrater.

I solidaritetens och jämlikhetens tecken var medlet att riva ner de duktiga och de flitiga till lägsta möjliga nivå för att skapa ett golv som alla i jämlikhet skulle gå på. De som ville flyga fick inte flyga. Men de som föll genom golvet, de fick fortsätta falla. Istället för att hjälpa de fallande, sänktes golvet ännu mera för alla andra.

Resultatet, en förfärande stor del av elevkullarna har inte ens behörighet till gymnasium idag, än mindre till högskolan. Mången högskolelärare har alarmerats av den dåliga kunskapen hos de som antas till högre studier.

Inget av detta var något som socialdemokraterna såg eller ville se, och när det gällde deras eget ansvar för den uppkomna situationen var det alltid någon annan som de skyllde på.

Det var företagen som var elaka därför att de dignade under regelbördorna, och protester var bara kverulans från högavlönade som man kunde ignorera. Det var marknaden som var ond därför att eleverna inte fick kunskapen i skolorna, och protester mot den låga kvalitet var bara att ”man ville införa en elitskola”. Det var den svenska rasismens fel att invandrarna var arbetslösa och ghettofierade, för ”företagen anställde ju minsann inga invandrare”.

Alla problem som pockade på uppmärksamhet kunde lösas genom att lägga lite mera bördor på företagarna, att nivellera standarden på utbildningen på lägsta möjliga nivå, att förpassa flera invandrare från riket.

Det som ändå framstod i media och i folks tankar var inte statens fel, trots att staten hade isolerat problematiken som sin egen och förbjudit andra att lösa problemen.

Till slut blev det lättare att söka svaren i maktanalyser och akademiska teorier än att helt enkelt lösa den gordianska knuten på Alexanders vis. Det blev lättare att sätta igång forskning som skulle bevisa att det var strukturer som låg bakom, snarare än att problemen berodde på juridiska och ekonomiska hinder i individernas väg.

Så var det, fram tills för ett år sedan, när socialdemokraterna förpassades till oppositionens roll och alliansen tog över.

Har det blivit bättre sedan dess då? Har alliansen lyckats vända skutan? Har något av vikt förändrats i synsätten som dominerade i den förra regeringens politik?

Svaret på frågan är nog fortfarande ett nja. Kursen har lagts om, men landet är en miljardtonstanker som inte vänder på en femöring. Det är helt enkelt orealistiskt och naivt att tro att man ska kunna vända på en sådan mastodont på en gång utan att det skapar sådana slitningar i tankern att den knäcks itu och sjunker.

Är regeringen på rätt väg? Kommer regeringens politik att leda till en bestående förändring? Svaret är ett lagom svagt ’ja’, men förändringen kommer inte att ske den här mandatperioden. Kanske kommer det heller inte att ske under nästa mandatperiod, utan i mandatperioden efter det.

Då kanske man kan lyfta blicken och skåda ut över ett land som i grunden har förändrats till det bättre, och där grupptänkandets essentiella bojor har slagits sönder tillräckligt mycket för att en stor del av befolkningen i välmåga och självsäkerhet kan klara sig självt utan ständig intervention från staten.

Men det är långt dit, och när det gäller makten så håller Lord Actons profetiska talesätt den dag idag: Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely.

När man står där med en hel stats resurser i sina händer, så är det givetvis svårt att inte korsa den där gränsen i tanken som säger “lite mera resurser, lite mera folk, lite flera uppgifter, så kommer allt att bli bättre! Det är ju ändå för folks bästa…”

——
Andra bloggar om: politik, samhälle, socialdemokraterna, regeringen, alliansen, alliansveckan, fredrik reinfeldt, moderaterna, centerpartiet, centern, folkpartiet, kristdemokraterna