Usch, patienter! Bort! Bort! Bort!

Det är dagen före dopparedan hos mina föräldrar. Hela syskonskaran med respektive är där och hjälper till med julföreberedeserna, och vi blir färdiga i rekordfart. Redan vi niotiden är vi klara att öppna julwhiskyn. Jullugnet sänker sig över frosten i Oxhagen.

Men inte länge. Min flickvän börjar få ont i magen. Hon har haft liknande smärtor innan, första gången flera år tidigare, i Polen. Smärtorna blir värre och värre och runt midnatt ringer vi sjukvårdsupplysningen. Jag beskriver symptomen, att det är en kraftig smärta i magen som går upp i sidan mot armhålan. Det kommer och går. “Ja, det är nog vinterkräksjuka” svara dom. Det här är väldigt konstiga symptom på en maginfluensa, så jag undrar om man verkligen kan få sådana symptom, och beskriver mer hur det yttrar sig. Oavsett vad jag frågar “Kan man verkligen ha symptom X av vinterkräksjuka” så svarar dom bara snorkigt “Jah, det kan man.” Jag lägger på.

Vi diskuterar möjligheterna ett tag, och kommer fram till att det här är ohållbart, vi måste till akuten. Vi ringer en taxi, och åker till Nyköpings sjukhus. Väl framme visar det sig att tjejen i receptionen var samma som svarade på sjukvårdsupplysningen. Magdalena har så ont att hon är dubbelvikt och bara kvider. Receptionisten menar fortfarande att det kanske bara är vinterkräksjuka, och det “vill vi INTE ha inte här!” Nej, säger jag, det är det inte, hon har haft sådana här attacker innan. Någon annan person, troligen en översköterska dyker upp. Dom börjar diskutera. “Jag sa till dom att dom inte skulle komma med dom kom ändå” hörs jag sägas, med en tydlig ton av “jobbiga människor”. Jag talar om att hon tidigare har fått kramplösande när hon har haft sådana här attacker, och översköterskan suckar som om världens hela samling av idioter har samlats just i hennes akutmottagning och säger “Jaja, vi kan väl se efter om vi haaar nåt kramplösande då”. Vi blir insläppta i ett undersökningsrum, och blir satta att vänta.

Vid det här laget är jag både desperat och heligt förbannad, även om jag gör mitt bästa att inte visa det, för det hade bara gjort saken värre. Vad är det som ger den svenska sjukvården rätten att behandla mig som nåt katten har släpat in? Varför är alla jag pratar med överlägsna, och snorkiga? Varför är svaret på alla symptom som har med magen att göra “det är vinterkräksjuka” när det är uppenbart för alla som nånsin har haft nån slags kräksjuka att det är precis det det INTE är?

Nåja, det blev bättre. Efter en stund, kanske 10-15 minuter, kommer en sköterska. Magdalena drar symptomen för henne. Äntligen en person som inte har en otrevlig attityd. Hon försvinner, och efter en kvart till kommer en läkare. Magdalena drar symptomen igen. Hon klämmer lite, och försvinner. Hon kommer snart tillbaka med en spruta, som Magdalena får. Sakta minskar smärtorna. Läkaren tittar in lite då och då, och när smärtorna är nästan borta förklarar hon att det sannolikt är en gallstensattack (hon hade rätt) och vi lovar att gå till läkare när vi kommer tillbaka till Frankrike. Så blir vi blir hemsläppta med recept på Voltaren (som var det som fanns i sprutan).

Inte nån bra inledning på julen precis. Men historian tar inte slut där. Samma sak hände nämligen nästan två månader senare, i Frankrike. Men hur det gick till får bli ett annat inlägg. Fortsättning följer.

---

Andra bloggar om: politik, sjukvård, vård