Nationalism har fortfarande en stor sprängkraft i världen, men det finns ett projekt som lyckats desarmera den och det är den Europeiska Unionen. Genom att ställa krav på lagstiftning, mänskliga rättigheter, respekt för minoriteter och fri rörlighet så har EU öppnat upp en värld av möjligheter och livsstilar som gör att nationalistiska strömningar inom EU minskar i styrka, eller kanaliseras på ofarligt sätt. Det är inte för inte som tidingen The Economist kallat EU den första postmoderna staten.

När presidentvalet var i Ryssland så höjde jag ett varningens finger för att man inte vet vad som händer efter installationen av den nye presidenten. Detta beroende på att det räcker inte med den goda viljan, när maktspelarna själva inte ens förstår maktspelet. Vem har egentligen makten? Vem känner vem? Vem har lovat vad till vem? Hur mycket makt finns egentligen i den och den personens nätverk/position? Carl Bildt påpekar i sin blogg att Kina borde samarbeta med Dalai Lama istället för att gå på konflikt eftersom det finns värre rörelser som kan lura i vassen.

USA ska nu införa hårdare ekonomiska sanktioner mot Burma. Men förmodligen kommer dessa sanktioner att vara mindre effektiva i att uppnå en förändring. Som jag tidigare skrivit så är det svårt att använda ekonomiska sanktioner i dagens värld med Kina och Ryssland som starka aktörer. Det som återstår då är militära aktioner, som fortfarande fungerar för att uppnå en förändring. Men vilken förändring vill man uppnå? Enligt tidigare analys så är det fyra mål som finns för en liberal utrikespolitik:

Det talas mycket om Israel i mellanösterndebatten, men det finns ett annat land i området med starka demokratiska traditioner, och det är Libanon. Igår mördades Antoine Ghanem, libanesisk parlamentsledamot som ingick i det parlamentariska stödet bakom premiärministern. Han är inte den förste i den antisyriska majoriteten i parlamentet som fått sätta livet till. Han är faktiskt den tredje bara i år! Man regerar nu med en majoritet på 68 av 127 ledamöter.

Nu utropas det från centerpartiets partisekreterare Anders Flanking krav på tätare samarbete inom alliansen. Det blåser medvind för centern. Enligt omvärldsbevakningsföretaget Agent25:s nyhetsbrev är centern det parti som synts mest under politikerveckan i Almedalen. Centern har landat rätt med sin politik, partiet växer samt syns och hörs i olika sammanhang. Många liberala bloggare och opinionsbildare talar varmt om partiet, som kanske för närvarande bär liberalismens fana högst. Mot bakgrund av detta kan man fråga sig på vilket sätt ett tätare samarbete skulle hjälpa borgerligheten och centerpartiet?

Fredrik Federley har idag på sin blogg meddelat att Centerns riksdagsgrupp tänker frysa ut honom om han röstar mot förslaget på att ge FRA utökade möjligheter till att spionera på Sveriges befolkning. Att bloggregeringen är mot förslaget behöver knappast sägas. Det är såklart så att partipiskan oftast gäller. Vad som än påstås har vi inte personval i Sverige. Men trots allt sitter riksdagsledamöterna på ett personligt mandat, och det är dom som till syvende och sist måste följa sitt samvete och trycka på röstningsknappen.

Alliansen klagade innan valet på den socialdemokratiska utnämningsproceduren. Men, inte helt förvånande så har man när man väl sitter vid makten tagit över den med hull och hår. Man utnämner fortfarande kompisar från det egna blocket till tjänster, och detta utan att utlysa tjänsterna som lediga så att annat folk kan ansöka. Det är rena kompisutnämningar, alltså. Två aktuella exempel på detta är utnämnandet av Anna Grönlund Krantz som ordförande för Botniabanan AB och Jonas Hafström till USA-ambassadör.

SVT har ju kört en kampanj om fri television, och är stolta över sin roll i public service. Problemet är att public service behövs mer i andra delar av världen, och SVT är därför felallokerat. Det vore billigare i Sverige att köpa in programtid på kommersiella kanaler för public service-innehåll, och producera detta av små oberoende bolag. Kvar står vi då med SVT:s stora produktionsapparat, som bör användas för att ge public service till människor i de ofriaste länderna.

Jag har tidigare skrivit om att diktaturer inte bör ha samma rättigheter som demokratier, och att tillgång till information är ett av de fyra utrikespolitiska målen. Nu är det dags att titta på medel för att uppnå detta. Masskommunikation i form av radio och TV är viktiga instrument i diktaturers förtrycksapparat. Genom att styra vad människor kan se och höra, kan man påverka deras beteende. Vi måste se till att människor i diktaturer har en bättre tillgång till information, som de kan använda sitt förnuft till att värdera.

Utrikespolitiken ska förbättra Sveriges position på kort och lång sikt, och hjälpa människor i andra länder. Jag tror långsiktiga mål är viktiga, därför att de tålmodigt kan förankras i opinionen och därmed ge möjlighet till ett kraftfullt mandat för sittande regering, något som är viktigt för att inte bli offer för opportunistiska rörelser och regimer. En av demokratins akilleshälar är den långsamma responstiden och den tvekan och tövan som medföljer.

Då och då kommer år som på ett eller annat sätt känns historiska. Ibland är dom tveklöst vändpunkter, ibland känns dom bara som början på nåt nytt, och om dom är vändpunkter eller parenteser kan bara framtiden utvisa. 2006 är ett sådant år för Sverige, och den eventuellt historiska händelsen är såklart den borgerliga valsegern. Det historiska med 2006 är i framförallt två stora saker. Dels har det svenska folket för första gången på 60 år bestämt sig för att socialdemokratiernas konservativa program inte duger ens i goda tider.