Regeringen presenterar sitt förslag om fildelning på SvD Brännpunkt. Det är både bra och dåliga besked. För det första känns det riktigt skönt, att regeringen bestämt sig för att slopa renforsutredningens förslag om att stänga av internetuppkopplingen för de som misstänks/döms för fildelning. Det är ett litet steg på vägen, att från politiskt håll inse att tillgången till internet är en fundamental del i dagens infrastruktur. Tyvärr så är skrotandet av internettillgångsstrypandet det enda bra i regeringens förslag.

Regeringen har tydligen beslutat att dra in finansieringen till En Bok För Alla. Argumenten för denna finansiering är de gamla vanliga, att böckerna inte hade kommit ut annars, för dom är för smala. Jag brukar då kontra med att staten bör ge mig bidrag för att skriva datorprogram ingen är beredd att betala för. Jag har massor av idéer för program som är så smala att ingen vill betala för dom.

Den oberoende liberala morgontidningen DN:s ledarsida meddelar följande om privat kulturfinansiering: Även om det är möjligt att den totala mängden pengar till kulturen skulle öka är det svårt att se någon god princip bakom en modell där staten skattebefriar företag för att de i sin tur ska subventionera kulturen. Varför skulle rika privatpersoner och direktörer vara bättre på att fatta beslut om kulturstöd än politiker och tjänstemän? Då undrar jag, vad är det som säger att politiker och tjänstemän skulle göra ett bättre jobb?

Ja, ni hörde rätt. Regeringen önskar ett brett samförstånd gällande kulturpolitiken, de vill ha med alla partierna på tåget. Kanske låter det obegripligt rent ideologiskt, men ack så logiskt ur ett mer realpolitiskt perspektiv. Budgeten för kulturpolitik försvinnande liten, därför finns ingen anledning att röra om för mycket i grytan. Regeringen vill förmodligen inte stöta sig med den s k “kulturadeln” som har sina rötter i vänsterrörelsen och fortfarande agerar opinionsbildare.

DN skriver om hur internetcaféer där man också kan spela onlinespel kan hamna under nåt som kallas automatspelslagen. Det här är en typisk moralpanik-lag, där riksdagen 1982 bestämde sig för att reglera nåt man inte förstod därför att “man måste tänka på baaaarnen”. Det finns inget som tyder på att datorspel eller flipperspel eller andra automatspel är dåligt för barn, och i fallet som tas upp i artikeln påpekar man att om aktiviteter man har haft på kvällar och nätter har setts som bra ungdomsverksamhet.

När statsministern kallade (mailade) och ville ha med mig i regeringen, borde jag givetvis ha bett om en veckas betänketid. Jag svarade emellertid ja efter fem minuter – när bloggosfären kallar så måste man ställa upp. Som den liberala skugg-blogg-regeringens kulturminister kommer jag att tvingas skärpa tankarna, vi liberaler är inte är så värst förtjusta i statligt finansierad kultur; min tjänst är med andra ord ganska märklig, och fyller givetvis blott en rent samhällskritisk funktion.

Jag tycker att debatten om privatimport av alkohol är lite märklig. Man diskuterar några lådor av Rioja, som om det vore viktigt, eller så pratar man om principen om fri rörlighet, dvs att hinder mot privatimport är ett handelshinder och skulle skada den fria konkurrensen, vilket inte är en rimlig inställning. Från motståndarsidan hävdar man att privatimporten kommer skada folkhälsan, som om dom som privatimporterar alla kommer bli alkisar på kuppen, detta trots att om man privatimporterar så måste man fortfarande betala svensk alkoholskatt.

Jag har tidigare skrivit om att diktaturer inte bör ha samma rättigheter som demokratier, och att tillgång till information är ett av de fyra utrikespolitiska målen. Nu är det dags att titta på medel för att uppnå detta. Masskommunikation i form av radio och TV är viktiga instrument i diktaturers förtrycksapparat. Genom att styra vad människor kan se och höra, kan man påverka deras beteende. Vi måste se till att människor i diktaturer har en bättre tillgång till information, som de kan använda sitt förnuft till att värdera.

Public service i Sverige har allt mer kommit att likna en moralisk och politisk kampanj i etern. Antalet politisk färgade dokumentärer, studiodebatter, och övrigt utbud som är avsett att vara informativt och balanserat präglade har snart kommit till vägs ände. Den allsidiga informationen tenderar att ofta istället vara ensidiga och allt annat än neutrala och balanserade. Graden av transparens eller åtminstone en balanserad efterdebatt som skulle kunnat rädda ansiktet på en hel del sådana program kan påstås också vara i det närmaste noll.

Nu har justitieminister Beatrice Ask kommenterat lagen om nedladdning av upphovsrättskyddat material offentligt. Enligt tt har hon inga planer på att avkriminalisera lagen, utan tycker att “Grundprincipen som gäller i nuvarande lagstiftning, att man inte bara går in och snor grejer för andra utan att betala för sig, den principen tycker jag är riktig” Ask sällar sig därmed till den kategori som jämför fildelning med stöld. Ett resonemang som i grund och botten inte fungerar, då fildelning bara innebär kopiering.

När Reinfeldt presenterade sin regering så kändes det instinktivt som om detta var inte bara ett skifte i politik, utan också i generation, och attityd. Och kollar man på moderaternas statsråd så ser man att majoriteten är 60-talister precis som Reinfeldt själv. På samma sätt var dom flesta av Göra Perssons statsråd i hans ålder. Det blir naturligt så, man lär känna folk i sin egen ålder redan i ungdomsförbundet, och dom vännerna hänger sedan med genom den politiska karriären.

Det har varit mycket uppståndelse kring att ett antal statsråd i den nya regeringen inte betalat TV-licensen. Det bästa sättet att hantera detta är att så fort som möjligt avskaffa TV-licensen! Det är en sällsynt dum konstruktion som lider av ett flertal brister. Storebror ser dig TV-licensen gör att staten har ett register över alla bostäder där det finns TV-mottagare. Den informationen borde staten inte ha. Under nazi-Tysklands ockupation av Norge under andra världskriget sände Storbritannien anti-nazist-radio över Norge.