Nu när debatten om SVT’s vänstervridning är aktuell igen, så vill jag påminna om Sveriges Radio, och då framförallt Ekot. Ni kanske kommer ihåg att Johan Norberg påpekade att Ekot har en tendens att calla Pinochet för diktator, men Castro för ledare? Och att Ekot svarade att det berodde på att man inte villa kalla sittande presidenter för diktator. Tja, jag kollade ju upp det där när det var aktuellt för ett år sedan genom att kolla Ekots pressmeddelanden.

I budgetförslaget så finns det en märklig regel när det gäller sjukpenningen. Om du har tilläggsförsäkringar som höjer din sjukpenning (åtminstone i kollektivavtal, det är otydligt om det gäller helt privata försäkringar eller inte) kommer staten sänka sjukpenningen sänkas så att din totala sjukpenning hamnar på 75%. Vad man då i princip gör är att förbjuda facken att förhandla till sig tilläggsförsäkringar. Det är ett mycket märkligt beslut, eftersom effekten av det är att minska friheten inom försäkringsområdet genom att konsolidera statens monopol i frågan.

Ja, ni hörde rätt. Regeringen önskar ett brett samförstånd gällande kulturpolitiken, de vill ha med alla partierna på tåget. Kanske låter det obegripligt rent ideologiskt, men ack så logiskt ur ett mer realpolitiskt perspektiv. Budgeten för kulturpolitik försvinnande liten, därför finns ingen anledning att röra om för mycket i grytan. Regeringen vill förmodligen inte stöta sig med den s k “kulturadeln” som har sina rötter i vänsterrörelsen och fortfarande agerar opinionsbildare.

SVT har ju kört en kampanj om fri television, och är stolta över sin roll i public service. Problemet är att public service behövs mer i andra delar av världen, och SVT är därför felallokerat. Det vore billigare i Sverige att köpa in programtid på kommersiella kanaler för public service-innehåll, och producera detta av små oberoende bolag. Kvar står vi då med SVT:s stora produktionsapparat, som bör användas för att ge public service till människor i de ofriaste länderna.

Jag har tidigare skrivit om att diktaturer inte bör ha samma rättigheter som demokratier, och att tillgång till information är ett av de fyra utrikespolitiska målen. Nu är det dags att titta på medel för att uppnå detta. Masskommunikation i form av radio och TV är viktiga instrument i diktaturers förtrycksapparat. Genom att styra vad människor kan se och höra, kan man påverka deras beteende. Vi måste se till att människor i diktaturer har en bättre tillgång till information, som de kan använda sitt förnuft till att värdera.

Public service i Sverige har allt mer kommit att likna en moralisk och politisk kampanj i etern. Antalet politisk färgade dokumentärer, studiodebatter, och övrigt utbud som är avsett att vara informativt och balanserat präglade har snart kommit till vägs ände. Den allsidiga informationen tenderar att ofta istället vara ensidiga och allt annat än neutrala och balanserade. Graden av transparens eller åtminstone en balanserad efterdebatt som skulle kunnat rädda ansiktet på en hel del sådana program kan påstås också vara i det närmaste noll.