På grund av bristande intresse från både skribenter och läsare har vi beslutat att lägga ner Bloggregeringen. Denna sajt med alla gamla inlägg kommer ligga kvar tills vidare, men det kommer inte postas några fler politiska inlägg här. Vi har dock en idé om en ny sajt som delvis kan komma fylla samma funktion som Bloggregeringen. Ifall det blir något av detta så kommer vi posta information om detta här, så fortsätt gärna hålla ett öga på Bloggregeringen ett litet tag till.

Ibland får vi kommentarer här om att det vi skriver inte skulle vara liberalt. Och det ligger emellanåt något i det om man ser det utifrån ett strikt teoretiskt ideologiskt perspektiv. Men syftet med Bloggregeringen är inte att vara strikt teoretiskt liberal. Vi lever i en verklighet som i många avseenden är lågt ifrån liberal. Vi har valt att förhålla sig till denna verklighet istället för att blunda för den.

Nu har vi haft ett och ett halvt år med en bloggregering, och det har inte varit dåligt. Jag tror att en rejäl och heltäckande regeringskritik från ett liberalt håll är viktigt för den svenska politiken, och jag tror att en skuggregering av liberala bloggare kan vara en bra källa för en sådan kritik. Och bloggregeringen har framfört mycket kritik, såväl som enstaka lovord till regeringen. Bloggregeringen har fungerat bra. Men inte så bra som jag hoppades på.

Den borgerliga alliansen har våndats under sin korta regeringstid, först kom skandalerna, där obetalda tv-licenser och svart arbetskraft tyngde några av ministrarna. Sedan följde ramaskrin då a-kasseavgiften höjdes medan utbetalningarna sänktes för vissa grupper. Få märker regeringens skattelättnader, och reformerna låter vänta på sig; det känns som om socialdemokraterna fortfarande sitter vid makten. Om jag vore moderat och hade något att säga till om i alliansregeringen skulle det låta såhär:

Kommer alliansregeringen att ge upp tanken om en fri hyresmarknad? Håller de på att acceptera den planekonomiska lösning vi har för närvarande, där vi subventionerar rika innerstadsbors lägenheter, medan folk i förorterna betalar överpriser för sina nedgångna lägenheter? Samtidigt dräneras innerstaden på hyresrätter eftersom de flesta vill ombilda till bostadsrätter, vilket är fullt begripligt; man vill ju äga sitt boende – så långt det går. Fri ombildning utan marknadshyror fungerar illa; det finns få incitament för entreprenörer att bygga eller behålla hyresfastigheter – det är en dålig affär helt enkelt.

Även publicerad på Bloggen Bent. När alliansen tog över efter den tröttkörda Göran Persson, och den lika tröttkörda socialdemokratin, var det efter åratal av visionslöst hushållande med de offentliga systemen, kryddat med lite företags- och arbetsfientliga förslag som att införa rätt till heltid för säsongsarbetare. Vid det laget hade cirka en miljon, ge eller ta några hundratusen beroende på vem man frågar, av den arbetsföra befolkningen förpassats ut i marginalen där de förde (och fortfarande för) ett Sisofysarbete med att hålla sig väl med byråkrater för att inte mista sina sista smulor av inkomst.

Sedvanlig middag med i Stockholm närvarande ministrar. Som vanligt välsmakande spis tillsammans med några korta ord om de frågor som är av störst vikt. Själv var jag tvungen att rusa åstad för att hinna med nattplanet till New York och jag missade därför den säkerligen trevliga öl som några av de mest kvällspigga ministrarna brukar ses kring efter middagsmötet. Kommentarer Kommentar av Antikristen den 2007-08-18 15:14:12 Vad är det här för jävla bottennapp till inlägg?

Nu utropas det från centerpartiets partisekreterare Anders Flanking krav på tätare samarbete inom alliansen. Det blåser medvind för centern. Enligt omvärldsbevakningsföretaget Agent25:s nyhetsbrev är centern det parti som synts mest under politikerveckan i Almedalen. Centern har landat rätt med sin politik, partiet växer samt syns och hörs i olika sammanhang. Många liberala bloggare och opinionsbildare talar varmt om partiet, som kanske för närvarande bär liberalismens fana högst. Mot bakgrund av detta kan man fråga sig på vilket sätt ett tätare samarbete skulle hjälpa borgerligheten och centerpartiet?

Från att ha ägt debatten till att guppa i bakvattnet, detta är historien om den borgerliga alliansen. De gick till val på återställare mot massarbetslöshet, flumskola och utlovade 1000 kr/mån i skattelättnader till alla. Många är besvikna, det blev inga 1000 kr, det kanske bara blev 300 kr. Att alliansen har över tre år till på sig att förverkliga sina vallöften glöms iof bort i den luddiga debatten. Samtidigt som oppositionen med Ulvskog i spetsen vill grundlagsskydda statlig egendom, och på detta sätt förhindra utförsäljning av statliga bolag.

Nu slutar tullen att beslagta sk nätsprit i brist på konkreta direktiv. Det svenska alkoholmonopolet är på god väg att självdö medan vi lapar sol och tidningarna brottas med nyhetstorka. Själv hade jag föredragit att vår nya regering initierat avvecklingen, men allt som oftast är det en kombination av slump, oklara direktiv och civilt motstånd som bryter ny mark. Vem minns inte murens snabba fall 1989? Politikerna är någon annanstans, och tur är väl det.

Bloggregeringens syfte är att utgöra en samlad liberal kritik av den borgerliga alliansregeringen, att visa att ett mer liberalt Sverige är möjligt. Det är ett uppfriskande perspektiv, särskilt med tanke på att såväl socialdemokrater som moderater i gammelmedia vanligtvis angrips från vänster, och jag är därför glad att statsministern frågat mig om jag vill ansluta till hans kabinett. Dessutom fanns det en ledig stol som passade min lilla balettstjärt; jag heter Fredrik Westerlund och är er nya socialminister.

Riktiga regeringar har regeringsombildning med jämna mellanrum, så även bloggregeringen. Fast det är en liten fuskombidlning för allt vi har gjort är att skaffa två ministrar till. Attila Toth – Kulturminister Med en fil kand examen i klassisk arkeologi och idéhistoria, och ett vasst ritstift är Attila Toth självskriven som kulturminister. Fredrik Westerlund – Socialminister Freddi är queer på ett oräkneligt antal sätt, och bidrar med en annorlunda vinkel på det mesta och socialfrågor i synnerhet.

Alliansen klagade innan valet på den socialdemokratiska utnämningsproceduren. Men, inte helt förvånande så har man när man väl sitter vid makten tagit över den med hull och hår. Man utnämner fortfarande kompisar från det egna blocket till tjänster, och detta utan att utlysa tjänsterna som lediga så att annat folk kan ansöka. Det är rena kompisutnämningar, alltså. Två aktuella exempel på detta är utnämnandet av Anna Grönlund Krantz som ordförande för Botniabanan AB och Jonas Hafström till USA-ambassadör.

Nu ska regeringen föreslå att a-kassan ska bli obligatorisk, och Sven Otto Littorin arbetar för att den ska bli det från 1 juli nästa år, detta efter massivt avhopp från akassorna. Problemet är förstås att obligatoriska inbetalningar som går till staten brukar, och ska, kallas för skatt. När nu a-kassan förslås bli obligatorisk så skapar man med andra ord en särskatt för att finansiera den tiondel av a-kassan som idag inte finansieras via skattsedeln.

Idag kom då beslutet om skatteavdrag för hushållsnära tjänster, och kanske inte så överraskande sade Socialdemokraterna och vänsterpartiet tvärnej till förslaget. Inte för att deras opposition betyder något i det parlamentariska läge som ändå är, utan oppositionen ska väl som alltid annars mera ses som ett försök att bolstra sina kärntrupper. Men förslaget ligger ändå där, och personligen tycker jag att det är synd därför att detta med att subventionera en smal del av tjänstesektorn på bekostnad av andra delar av densamma naturligtvis inte är bra.

En pekoral är ett verk med ett riktigt syfte, ett där upphovspersonens avsikter är ärliga och seriösa, men där författaren gör något misstag som gör att verket får en komisk eller absurd prägel. Med den definitionen i bakhuvudet kan man titta på den politiska debatt som varit här i landet där Bodströmsamhället numera läggs Beatrice Ask till last, och där man efter fyra månader sen valet förväntar sig att alla vallöften ska vara uppfyllda.

Då och då kommer år som på ett eller annat sätt känns historiska. Ibland är dom tveklöst vändpunkter, ibland känns dom bara som början på nåt nytt, och om dom är vändpunkter eller parenteser kan bara framtiden utvisa. 2006 är ett sådant år för Sverige, och den eventuellt historiska händelsen är såklart den borgerliga valsegern. Det historiska med 2006 är i framförallt två stora saker. Dels har det svenska folket för första gången på 60 år bestämt sig för att socialdemokratiernas konservativa program inte duger ens i goda tider.

Idag har Sven-Otto Littorin blivit intervjuad i SR:s lördagsintervju, och det man har ekande i huvudet efter att ha lyssnat färdigt är detta ständiga försvar av facket, kollektivavtalen, arbetsrätten, Vaxholm och HRF:s kampanj mot salladsbaren. Oavsett vad som händer så ställer sig Littorin på fackets och kollektivets sida mot individen, och det är ju inte vidare liberalt, och det får mig att undra om det inte vore bra med en liten blodig maktkamp inom Rosenbad som tog ner Littorin några steg.

Andreas Carlgren vill att Sverige skall bli en förebild. Det där tycker jag är en märklig inställning, som är förvånansvärt vanlig bland Svenska politiker. Det går ut på att vi skall få andra länder att göra som vi gör. Varför det? Svenska EU-politiker har lobbat i EU för att andra EU-länder skall göra som Sverige i många fall. Ett exempel är att man har lobbat för att kriminalisera prostitution enligt samma sätt som vi har gjort det i Sverige.

Anders Milton skriver i DN att vi bör inrätta en ny myndighet för att “ansvara för att initiera forskning om barn och ungdomars psykiska ohälsa, ta in forskningsresultat från andra länder, samt, genom utbildning, implementera evidensbaserade metoder”. Det finns absolut ingen som helst anledning att detta inte kan göras inom dom myndigheter som redan finns. Att skapa myndigheter skapar bara fler myndighetschefer och mer höga löner och statliga utgifter. Vi behöver färre myndigheter, inte fler, och vi behöver en stat som har färre hål där pengar kan försvinna utan att nån märker det, inte fler.

Carl Bildt måste sälja alla sina värdepapper i oljebranschen, närmare bestämt i Lundin Petroleum. Olja har blivit centralt i relationer länder emellan, och utrikespolitiska avvägningar kommer att ha inverkan på oljepriserna. Det räcker inte med att sälja aktierna i Vostok Nafta, och det finns ingen anledning för honom att utan justeringar, hålla fast vid sina optioner i samma företag över årsskiftet. Oljetillgångar fungerar idag som en slags Diktaturernas sista bastion runt vilken de kan gruppera sig i en slags “money for nothing”-system, där befolkningen inte har ett värde.

Regeringen presenterade igår sin budget. En budget nästan kliniskt ren från överraskningar, och även om det är tråkigt, så är det nog bra. Budgeten är egentligen bara en expansion och en detaljering av regeringsförklaringen, som i sin tur nästan är exakt valprogrammet rakt av. Och det är unikt i svensk politik. För första gången i mitt meddellånga liv har folket röstat på en politik och fått just det som lovades. Visst hade jag hoppats på mer liberalism i budgeten, och det har jag inte fått.

När Reinfeldt presenterade sin regering så kändes det instinktivt som om detta var inte bara ett skifte i politik, utan också i generation, och attityd. Och kollar man på moderaternas statsråd så ser man att majoriteten är 60-talister precis som Reinfeldt själv. På samma sätt var dom flesta av Göra Perssons statsråd i hans ålder. Det blir naturligt så, man lär känna folk i sin egen ålder redan i ungdomsförbundet, och dom vännerna hänger sedan med genom den politiska karriären.

Att som liberal sätta sig ner för att granska kristdemokrater känns lite som att sparka på nån som ligger. Men då KD har både socialminister och folkhälso- och socialtjänstminister så är det dom som sitter på vårdfrågan, och måste granskas. Och resultet är rätt väntat. Småländskan Maria Larsson har blivit Folkhälso- och socialtjänstminister. Dom motioner hon har lagt fram i riksdagen ger tyvärr inga som helst indikationer på att hon kommer föra en speciellt vettig politik på det här området.

Precis som folkpartiet så har centerpartiet har fått jackpot på sina favoritfrågor och lyckats knipa både näringsministerposten, miljöministerposten och infrastrukturministerposten. Och ja, jordbrukminisitern är ju centerpartist också, men det är nog inget annat parti som ens vill ha den posten. Däremot är tillsättandet av dom här posterna knappast någon jackpot för Sverige. Maud Olofsson som näringsminister är självklar och vettig. I hela valdebatten med alla skandaler har hon envist pratar småföretagande, och om inte annat på detta sätt tjatat till sig rätten till den posten.

Sveriges nya regering är intressant på många sätt, och det finns många kommentarer att göra, så många att jag kommer dela upp kommentarerna i flera blogginlägg. Först ut är mina kommentarer om folkpartiets nya statsråd: Jackpot för Folkpartiet Folkpartiet har lyckats få ministrar på alla sina favoritområden. Och urvalet är inte helt pjåkigt heller. Att Jan Björklund blir skolminister får ses som mycket positivt. Det beror på att han som vice ordförande är garanterad en plats, och skolfrågorna är en fråga där hans eviga tjat om ordning och reda faktiskt träffar rätt.

Utnämningen av Andreas Carlgren (c) till miljöminister är en stor besvikelse. Inte så att jag har något emot Carlgren som person eller politiker, det har jag inte. Men han saknar helt meriter på miljöområdet, vilket han själv erkänner: “Miljön har inte varit något området som jag haft ansvar för. Det blir nytt” Jag tycker att det är nonchalant att utse en person helt utan relevanta meriter till miljöminister. Det verkar som om man helt enkelt tog första bästa centerpartist som miljöminister.

Ärade bloggosfär! Sverige skall få en ny regering, och för ovanlighetens en regering med flera partier som är starkt inspirerade av liberalismen. Men för den skulle kan inte liberaler luta sig tillbaka och tro att jobbet är över. Debatten i Sverige domineras fortfarande av kritik från vänster, och en bild av att det politiska vägvalet är ett val mellan socialism och misär. Den svenska debatten och politiken är också ofta mycket introvert, och präglas av den underförstådda antagandet att Sverige antingen är så annorlunda eller så mycket bättre än andra länder att vi inte har nåt att lära av utlandets politiska erfarenheter.