I budgetförslaget så finns det en märklig regel när det gäller sjukpenningen. Om du har tilläggsförsäkringar som höjer din sjukpenning (åtminstone i kollektivavtal, det är otydligt om det gäller helt privata försäkringar eller inte) kommer staten sänka sjukpenningen sänkas så att din totala sjukpenning hamnar på 75%. Vad man då i princip gör är att förbjuda facken att förhandla till sig tilläggsförsäkringar. Det är ett mycket märkligt beslut, eftersom effekten av det är att minska friheten inom försäkringsområdet genom att konsolidera statens monopol i frågan.

Socialstyrelsen skyller på slarv och att folk har misstolkat dem, folk med utbrändhets-symptom ska få sjukskriva sig. Ännu ett pedagogiskt misstag från regeringen, som har allvarliga problem med att presentera sin politik och sina reformer. Det lilla misstaget resulterade i en hätsk debatt både i klassiska media och i bloggosfären. **** Förmodligen handlar debatten också om själva symptomet, som egentligen inte är ett symptom utan flera svårdiagnostiserade åkommor. Detta är FRAMFÖR ALLT en utmaning för läkarkåren, och den hårt ansatta psykvården, där det inte är ovanligt att folk får gå i arbetsterapi (träslöjd) i två år innan de ens får en diagnos.

Socialstyrelsen har rekommendationer för massa saker, inklusive hur mycket bröd du skall käka och hur länge folk skall vara sjukskrivna. Nu har det blivit debatt om det senare eftersom man har ändrat rekommendationerna. Man skall vara sjukskriven mindre och reglerna har blivit flexiblare. Detta har såklart vänstern hoppat på och gnäller om att man “slår på sjuka”. Men frågan är om socialstyrelsen överhuvudtaget skall rekommendera sådant. Att man kör upplysningskampanjer är väl försvarbart, även om 6-8 skivor bröd om dagen nu för tiden ses som alldeles för mycket kolhydrater.

Socialstyrelsen har föreslagit att föräldrar ska ha rätt att få till religiöst motiverad omskärelse av sina barn utfört inom den offentliga sjukvården, och att landstingen ska ha skyldighet att erbjuda detta. Enligt en artikel i DN så tycker Kristdemokraterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna att det är en bra idé. Det är ett galet förslag. Den offentligt finansierade sjukvården bör hålla sig till det som är medicinskt motiverat, vilket omskärelse inte är (förutom i vissa sällsynta fall).

Sjuksköterskan och folkhälsovetaren Ann-Lis Söderberg ger socialministern några råd på Svenska dabladets Brännpunkt och ämnet för dagen är hur antalet aborter kan minskas. Som liberal skuggminister åt socialministern är det min plikt att dechiffrera Söderbergs till godhjärtighet förklädda religiösa moralism. Det är anmärkningsvärt och skrämmande att ingen nedgång i aborttalen noterats på drygt 30 år, trots att ett stort antal preventivmedel erbjuds idag, trots undervisning i skolorna, trots att det finns ungdoms­mottagningar och mödravård med preventiv inriktning.

Lagen om fastställande av könstillhörighet är från 1972, alltså vid början av ett decennium under vilket svensk vänster demonstrerade mot homosexualitet som borgerlig dekadens. Värre än att lagen är gammal är att den tagit form av dåtidens diskriminering: den som vill byta kön måste vara ogift, svenskt medborgare – och dessutom steril. Flera riksdagspartier är för att slopa kravet på att man måste vara ogift och det är högst rimligt. Två människor som vill leva tillsammans både före och efter den enes (eller bådas) könsbyte ska naturligtvis inte tvingas att skilja sig och gifta sig igen.

En utredning om vården föreslår vårdpeng. Det har jag föreslagit också, många gånger, både här och på min egen blogg. Bloggregeringen kan inte göra annat än att å det starkaste rekommendera Göran Hägglund att ta det förslaget på allvar. Och tvekar han så kan jag erbjuda honom en liten rundtur i den franska primärvården, så kommer han nog inte tveka längre.

Ibland känns verkligen Sverige som något Lewis Carrol har hittat på. Idag skriver Alexandra Charles, Lill Lindfors och Solveig Ternström på DN Debatt, att det måste vara en rättighet för kvinnor att få en kvinnlig gynekolog. Jag har själv funderat på liknande saker, och tycker att det är lite extra pinsamt att gå till en kvinnlig läkare när det skall undersökas i dom nedre regionerna. Det är naturligtvis fullständigt absurt att kvinnor tvingas att gå till manliga gynekologer.

Göran Hägglund skrev en artikel i SvD för några dagar sedan. Tyvärr har Hägglund fortfarande inte fattat problemet med den svenska sjukvården. Han skriver såhär: Till skillnad från andra länder saknar Sverige en tidsgräns för hur länge man kan få sjukpenning. Det är bra. Men konsekvensen av det är av vi har betydligt längre sjukfall här än i andra länder. Detta gäller för i stort sett varje typ av medicinsk diagnos.

Göran Hägglund har föga förvånande inte kommit med mycket vettigt på vårdområdet. I höstas kom förslaget att en ny myndighet skall granska vården, eftersom Göran Hägglund menar att socialstyrelsen är för involverad i vården för att kunna sköta det jobbet objektivt. Dessutom skall man satsa pengar på att utveckla system som gör det möjligt för olika vårdgivare att läsa patientjournaler hos varandra. Inget av dom här förslagen är i sig fel.