Efter att ha sett debatten efter Uppdrag Granskning så drar jag slutsatsen att Sverige lider av en osund kollektivavtalsfixering. Om kollektivavtal saknas så förefaller både fack och rättsväsende stå handfallna. Även om man tycker att kollektivavtal är bra och att det är önskvärt att så många arbetsplatser som möjligt omfattas så måste man inse att en 100 %-ig täckning är en utopi. Det kommer alltid finnas folk som jobbar utan kollektivavtal.

Det är ju trots allt arbetslösheten det handlar om. Det var frågan om sysselättning som drev fram den nya regeringen. Borgerligheten insåg att enda sättet att sänka skatten i Sverige var genom att sätta folk i arbete, vilket ger ekonomisk frihet till alla. Bidrag är till stor glädje för den som förlorat arbete, försörjning eller drabbats av sjukdom, men ingen blir glad av att leva på 8000-9000 kr/mån under en längre tid, speciellt om man bor i storstäderna, och har barn att försörja.

Regeringens klimatberedning har presenterat sitt slutbetänkande. Som bekant så har EU ett mål om att andelen biodrivmedel i transportsektorn ska vara minst 10 procent 2020, se tidigare inlägg om detta. Klimatberedningen har tagit fasta på detta och tycker att Sverige ska ha ett eget ännu högre mål för detta (avsnitt 14.6). Att överhuvudtaget sätt upp mål för andelen biodrivmedel i transportsektorn är feltänkt och dumt. Det är fullt tillräckligt med att sätta upp mål för minskade utsläpp av växthusgaser, och införa styrmedel i form av utsläppsrätter och/eller koldioxidskatter för att uppnå dessa.

Regeringens klimatberedning har presenterat en delrapport. Det mest uppseendeväckande är att man inte lyckats komma överens om ett nationellt mål för utsläppsminskningar till 2020. Regeringspartierna tycker att målen ska vara minskning med 30 %, medan oppositionspartierna vill sikta högre med 40 % minskning, vilket Svenska Naturskyddsföreningen instämmer i. Sverige står för cirka 0,2 % av de globala utsläppen av växthusgaser, och har idag rätt så låga utsläpp per capita jämfört med övriga industriländer.

Alla medier tycks behandla presidentvalet i Ryssland som en formalitet. Och det är det nog, om man bara avser vem som kommer att bli vald. Men det innebär inte att vi vet vad som kommer att hända efter det. Ryssland är som bekant inte lätt att förutsäga: Det finns personer med mycket makt, men hur maktnätverken hänger ihop är oklart, och det är också oklart om de olika aktörerna vet hur mycket makt de har ens själva.

Det är dagen före dopparedan hos mina föräldrar. Hela syskonskaran med respektive är där och hjälper till med julföreberedeserna, och vi blir färdiga i rekordfart. Redan vi niotiden är vi klara att öppna julwhiskyn. Jullugnet sänker sig över frosten i Oxhagen. Men inte länge. Min flickvän börjar få ont i magen. Hon har haft liknande smärtor innan, första gången flera år tidigare, i Polen. Smärtorna blir värre och värre och runt midnatt ringer vi sjukvårdsupplysningen.

Trots att vi har världens högsta skatter och en ambitiös offentligt finansierad vårdapparat finns det uppenbarligen en marknad för privata sjukvårdsförsäkringar. Socialdemokraterna gillar det inte, de vill helst inte att privatpatienter och offentliga blandas på samma sjukhus, det skulle kunna skapa orättvisor, nämligen. Kanske borde de fråga sig VARFÖR folk tecknar privata sjukvårdsförsäkringar i ett land där merparten av vår inkomst går till det offentliga, och VARFÖR staten med en total budget på närmare 1400 miljarder inte kan erbjuda fungerande och tillgänglig vård, där folk inte känner sig tvungna att komplettera med privata försäkringar?

Regeringen vill att förskolor intygar frånvaro i samband med s k VAB-dagar, då endera föräldern är hemma för att passa sjuka barn. Fusket är tydligen utbrett, en femtedel av budgeten på 650 miljoner kr betalas ut felaktigt. Många ser småfusk med bidrag och ersättningar som en slags skatteåterbäring; vi betalar så mycket i skatt att det gäller att mjölka staten på varenda krona. Det är också lätt att begära pengar för vård av sjukt barn, ett kort telefonsamtal räcker, inga kontroller görs.

I Kenya fördrivs just nu folk efter etniska linjer, efter ett val som inte utfördes på rätt sätt. När människor inte kan lita på demokratiska instititutioner (såsom valförrättning) tar andra lojaliteter vid; speciellt i länder som redan har potentiella etniska eller religiösa förkastningslinjer. Man har inte svarat upp mot förväntningarna för en rättvis valprocedur och därmed svikit folkets förtroende. Folket har därmed inte fullt ut kunnat ge lojalitet åt demokratin.

Regeringen backar om den märkliga och oliberala förslaget om tak i sjukförsäkringen. Veligt och oproffsigt kan tyckas, men det finns en intressant poäng i det hela. Reinfeldt & Co har börjat lägga an en ton som handlar om att lyssna till folket. Man kan erkänna fel, man kan ändra sig. Och detta är en helt annan typ av styre än den vi är vana vid, och som vi fått stå ut med de senaste 12 åren…