Det finns tydligen ett EU-direktiv som säger att varje medlemslands TV-kanaler måste ha minst hälften av innehållet producerat inom EU. Sverige uppfyller inte detta utan når bara upp till 45 procent, och får nu kritik av EU-kommissionen.

Synnerligen klåfingrigt och dumt EU-direktiv. Privata TV-kanaler bör inte regleras på detta sätt alls, och det bör vara upp till varje land att besluta om vilka regler som ska gälla för statliga TV-kanaler (Public Service).

Jag brukar ofta hålla med Johanna Nylander, men här skriver hon något som jag reagerar på. Hon skriver:

När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.

Jag håller med om att staten ska ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men jag tycker inte att de uppgifter som staten ändå har (och bör ha) alltid ska vara tillgängliga för alla.

Christian Engström (pp) skriver på Newsmill om hur EU kan få en ny konstitution.

Engström menar att man bör börja med att fastslå processen för hur en ny konstitution ska antas, och först efter det börja utarbeta själva konstitutionen. Han föreslår att det hålls en en paneuropeisk folkomröstning om en ny konstitution. Och att varje land sedan får välja att ansluta till det nya EU eller lämna och istället ingå i EES (som Norge gör idag).

På DN Debatt skriver Folke Tersman bl.a. om att åtgärder mot klimatförändringen kan ha andra positiva bieffekter, och är därmed möjliga att motivera på andra sätt än av klimatskäl.

Det håller jag i princip med om. Men jag tycker att flera av de exempel som Tersman tar upp är tvivelaktiga:

• Minskad köttkonsumtion leder till förbättrad folkhälsa. Dålig jämförelse då klimatet till sin natur är ett i högsta grad kollektivt problem, d.v.s. de utsläpp som jag orsakar drabbar alla människor lika och inte mig mer än någon annan. Ohälsa däremot drabbar ju primärt den individ som har en ohälsosam livsstil och bara indirekt andra människor. Därmed bör de politiska åtgärderna se helt olika ut. (Dessutom tror jag folkhälsoproblemen av just köttkonsumtion är något överdrivna.)
• Det internationella samarbetet som vuxit fram kan hjälpa till att hantera andra problem. Det är jag inte så säker på. Olika typer av problem kräver olika typer av samarbeten. Det har tidigare gått enklare än nu att åstadkomma internationellt samarbete mot ett globalt miljöproblem, nämligen Montrealprotokollet mot utsläpp som skada ozonskiktet. Ramarna i form av FN och EU finns ändå. Och internationellt samarbete är inte alltid nödvändigtvis av godo.
• Frågor om global rättvisa har förts upp på agendan. Har inte de varit på agendan redan tidigare, t.ex. genom FN:s Millenniemål? Jag är inte så säker på att uppmärksamheten genom klimatfrågan faktiskt kommer hjälpa till att förbättra den globala rättvisan utanför klimatområdet.

Jag skulle hellre peka på att minskning av fossilbränsleanvändning också minska andra problem med detta, främst luftföroreningar i form av partiklar, kolväten, kväveoxider, svaveloxider, etc. Men då gäller det att fossilbränsleanvändningen inte huvudsakligen ersätts med vårdslös eldning av biobränslen som ger liknande luftföroreningsproblem och/eller utarmad biologisk mångfald.

Den numera rikskända Konstfackeleven Anna Odell har dömts till dagsböter för våldsamt motstånd och oredligt förfarande av Stockholms Tingsrätt efter hennes fejkade psykos.

Det är bra att tingsrätten slår fast att man inte kan komma undan med brottsliga gärningar bara för att man försöker skapa konst. Men det är trist att de ändå ser konstprojektet som en förmildrande omständighet och sänker straffet. Det tycker jag inte att de borde gjort.

Se tidigare inlägg.

Christian Engström (pp), Karl Sigfrid (m) och Staffan Danielsson (c) har startat en intressant debatt om maktfördelningen mellan Europaparlamentet och ministerrådet i EU.

Engströms invändningar emot hur EU fungerar idag (och i allt väsentligt kommer fortsätta fungera om Lissabonfördraget går igenom) är högst relevanta, och jag tycker att Sigfrid och Danielsson alltför lättvindigt viftar bort dem.

Att hänvisa till riksdagens EU-nämnd, som Sigfrid gör, duger inte för den konstruktionen lider av allvarliga problem. Dels måste EU-nämnden hantera alla EU-frågor och det är svårt för ledamöterna att vara pålästa på allt. Dels så krävs det ofta ganska vida mandat för att kunna förhandla i ministerrådet, vilket minskar riksdagens och EU-nämndens inflytande. Dels är offentligheten i processen bristfällig.

Aftonbladet publicerar en Israelkritisk artikel. Jag har inte läst artikeln i fråga, men enligt trovärdiga källor så är den smaklös och snudd på antisemitisk.

Artikeln har vållat stor uppståndelse och stark kritik i Israel, och den israeliska regeringen har framfört officiell kritik mot Sverige. Detta har föranlett Sveriges ambassadör i Israel att “distansiera sig från artikeln”, se artikel i DN.

Så här får det inte gå till. Hur smaklös, israelkritisk, korkad och antisemitisk Aftonbladets artikel än är så ska inte Sveriges regering eller dess utländska representanter (ambassadörer) “distansiera” sig från den. Det råder – som väl är – yttrandefrihet i Sverige och det innebär bl.a. att regeringen inte är ansvarig gentemot andra länder för enskilda artiklar i Svenska tidningar. Tvärt om så är det svenska regeringens plikt att stå upp för den svenska yttrandefriheten när utländska representanter beter sig på detta sätt.

Percy Bratt och Arne Ruth skriver på DN Debatt om att det är orimligt svårt att få tillstånd åtal för förtal på Internet.

Bratt/Ruth skriver att det blivit vanligt att arbetsgivare googlar en person innan eventuell anställning. Och att förtal på webben därmed allvarligt kan skada en persons yrkeskarriär. Jag vet inte hur det brukar gå till, men jag hoppas verkligen att arbetsgivare tillämpar källkritik när de googlar en person och inte direkt underkänner alla personer som de hittar minsta lilla tveksamhet om. Är man som arbetsgivare osäker så kan man ju vid en anställningsintervju konfrontera personen med tveksamma uppgifter man hittat och fråga vad det rör sig om. (Sen kan man naturligtvis hitta sådant som är så allvarligt och trovärdigt att det bör leda till direkt underkännande, men det torde vara rätt så sällsynt.)

Expressen anklagar i en ledare storföretagen för att svika konsten. Vissa storföretag har dragit in på sin sponsring av Konstfack, och motiverar detta med bristande budgetutrymme (troligtvis p.g.a. finanskrisen). Konstfack tror dock inte på denna förklaring utan menar att storförtagen fått kalla fötter p.g.a. de kontroversiella projekt som studenter på Konstfack genomfört på sistonde, Anna Odells fejkade psykos och NUG:s vandalisering av en tunnelbanevagn.

Expressen tror på Konstfacks version, kallar företagen för “fyrkantiga fegisar” och efterlyser företag som vill sponsra kultur utan att lägga sig i innehållet.

Jag har hittills inte skrivit något om ACTA. Främst eftersom det varit – och fortfarande är – mycket oklart vad det egentligen innehåller. Men nu när det finns många farhågor från trovärdiga källor att det kommer innehålla obehagliga saker så är det dags att protestera.

För det första så tycker jag inte att det är OK att ett avtal med så långtgående konsekvenser som ACTA ser ut att få förhandlas fram på detta sluta sätt. Ett öppet demokratiskt samhälle förutsätter att all lagstiftning utarbetas i en öppen process och att allmänheten får ta del av konkreta lagstiftningsförslag i god tid innan några avgörande beslut fattas. Det är inte OK att i hemlighet förhandla fram och skriva under ett internationellt avtal som sedan kräver att alla undertecknande stater genomför långtgående lagstiftning, då kortsluter man den demokratiska processen eftersom allmänheten får ta del av det konkreta förslaget först när det i praktiken är för sent att ändra på något. Det må vara OK om det endast rör triviala saker som att justera tullsatser och liknande enkla handelsregler, men i fallet ACTA tycks det gå mycket längre än så.