Vänsterpartiet föreslår att man inför bilfria söndagar (eller “hälsosöndagar” som de kallar det) på vissa gator i Stockholm city.

Man kan diskutera att stänga av vissa enstaka gator i city för biltrafik (som t.ex. Drottninggatan redan är). Det kan vara en bra idé på vissa ställen. Fast då bör man göra det helt och hållet, och inte bara på söndagar.

Men Vänsterpartiet nöjer sig inte med det, deras uttalade syfte är att hela innerstaden ska vara bilfri med undantag för buss och färdtjänst (och utryckningsfordon får man anta). Och det är något helt annat (även om det bara ska gälla söndagar, vilket är oklart). Att helt förbjuda biltrafik i innerstan är en kraftig inskränkning av friheten. Det är också ett förslag i planekonomisk anda, vilket man kan förvänta sig av Vänsterpartiet.

Regeringen har beslutat att de statliga AP-fonderna ska agera mot bonusar i de företag där de är ägare, se artikel i Dagens Industri.

Det är väldigt illa att regeringen fattat detta beslut, och jag hoppas att de borgerliga riksdagsledamöter som nu protesterar når framgång och får regeringen att ändra sig.

Problemet med detta är inte att man agerar mot just bonusar, det är tämligen oviktigt i sammanhanget. Det stora problemet är att en borgerlig regering skapar ett prejudikat som säger att det är helt OK att regeringen ger det statliga AP-fonderna direktiv att politisera sin ägarstyrning. Det är illa eftersom det gör det mycket lättare för en framtida regering att låta AP-fonderna styra på helt andra sätt.

Läkemedelsverket har beslutat att receptfria värktabletter samt vissa laxermedel ska vara receptbelagda i större förpackningsstorlekar. Se pressmeddelande.

Läkemedelsverket sysslar med ett häpnadsväckande dumt förmynderi. De motiverar sitt beslut med att tonåringar överdoserar Alvedon (eller andra värktabletter med paracetamol) och blir förgiftade. Men detta lär knappast hjälpa eftersom det inte finns något som hindrar tonåringar från att köpa flera mindre paket Alvedon på samma gång.

Ännu märkligare är det att man gör samma sak med värktabletter med acetylsalicylsyra (t.ex. Magnecyn) med enda motivering att större förpackningar “inte är ändamålsenliga”.

Det har visat sig att kreditvärderingsinstitut, som Moody’s och Standard & Poor’s, har en del av skulden till finanskrisen genom att de har gett orimligt höga betyg åt de MBS:er som jag skrivit om här.

Detta har fått mig att fundera på om dessa kreditvärderingsinstitut fyller någon vettig funktion över huvud taget, eller om vi klarar oss bättre utan dem. Och jag tror att vi skulle klara oss bättre utan dem.

En avgörande faktor som utlöste finanskrisen var en mycket omfattande internationell handel med amerikanska s.k. mortgage-backed securities (MBS). När bostadsmarknaden i USA kraschade genom att låntagare fick svårt att betala tillbaka sina lån och fastighetspriserna dessutom sjönk så blev värdet på dessa MBS:er osäkra och de visade sig vara mycket mer riskabla än de flesta tidigare trodde.

Enkelt uttryckt är en MBS ett värdepapper som motsvarar ett bostadslån och dess säkerhet i bostaden. Om låntagaren inte kan betala ränta och amorteringar på lånet, och bostaden dessutom faller i värde, så får den som köpt MBS:en inte någon avkastning och förlorar pengar. Bolåneinstitutet som gett lånet och sedan sålt det vidare som en MBS gör dock ingen förlust. Genom att sälja ett bostadslån som en MBS så kan ett bolåneinstitut skicka vidare risken till någon annan och själv slippa den.

Nuförtiden är det populärt att ifrågasätta BNP-måttet. Se t.ex. artikel på SR.

Jag tror att mycket av detta egentligen handlar om missförstånd av vad BNP egentligen mäter. BNP är helt enkelt det totala värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land. Vill man jämföra olika länder så kan man ta fram BNP per capita, d.v.s. BNP delat med antalet invånare i landet.

Mycket av kritiken går ut på att BNP är ett dåligt mått på välfärd. Men så vitt jag vet så brukar seriösa ekonomer inte hävda att att BNP är något direkt mått på välfärd. BNP är snarare att se som välfärds_potential_, och det finns andra faktorer som förhindrar att denna potential till fullo uppnås.

Världsnaturfonden har lanserat kampanjen Earth Hour som går ut på att alla ska släcka sina lampor i en timme på lördag som en manifestation för klimatet och “sända en signal till världens makthavare”.

Jag tror att detta är helt meningslöst. Den här typen av kampanjer kan vara bra för att få upp bortglömda frågor på dagordningen, men klimatfrågan står redan väldigt högt på dagordningen så det behövs verkligen inte.

EU-parlamentet har just beslutat om ett gemensamt luftrum för flyget inom EU, se artikel i SvD. Samtidigt ska man ta bort gamla monopol och underlätta för flyget.

Det gemensamma luftrummet innebär att många flygrutter mellan EU-länder kan göras rakare och därmed kortare. Detta leder till kortare flygtider, minskad bränsleåtgång och därmed minskade utsläpp (per flygning). Det tros också kunna leda till lägre biljettpriser.

Miljöpartisten Karin Svensson-Smith motsätter sig dock detta, hon befarar att detta ökar flygets konkurrenskraft gentemot tåget och därmed leder till totalt ökade utsläpp.

Jag har länge haft svårt att förstå kritiken mot euron från nyliberalt håll.

Annars konsekventa nyliberaler som Henrik Alexandersson hemfaller åt nationalism och rent av merkantilism när de försvarar den svenska kronan mot euron.

Kritiken mot euron bygger på en oförmåga att vara konsekvent individualist. Att tala i termer av att “det är bra för Sverige att kronkursen sjunker” är nationalistiskt och föga liberalt. För den som har besparingar i svenska kronor och gillar att åka utomlands då och då är det inte bra att kronkursen sjunker. (Se även Per Bylunds kommentar på HAX bloggpost.)

Centerpartiet har släppt rapporten En modern svensk modell om arbetsmarknaden.

Jag sympatiserar med analysen och grundtankarna i rapporten. Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka, och tryggheten bör bestå i möjligheten att kunna hitta nytt jobb snarare än att få behålla sitt nuvarande jobb till varje pris. “Från anställningstrygghet till arbetsmarknadstrygghet” är helt rätt tänkt.

Men i de konkreta förslagen når Centerpartiet inte riktigt ända fram och det blir en halvmesyr som i vissa avseenden riskerar göra ont värre. De vill mildra kravet på uppsägning utan saklig grund under de första två åren av en fast anställning. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att det i praktiken innebär att alla fasta anställningar inleds med två års obligatorisk provanställning. Samtidigt vill de förlänga provanställningstiden från sex månader till ett år. För många blir det därmed i praktiken tre års provanställning.