Det är jobben, dumbom!

Sverige verkar ha fasnat i ett tillstånd av “jobbless growth”, d.v.s. att företagen går bra och vi har en hygglig ekonomisk tillväxt, men den höga arbetslösheten vägrar att ge vika. DN skriver om detta idag. Här kan man läsa att Sveriges verkliga arbetslöshet är drygt 10 %. Även bland akademiker är arbetslösheten oroväckande hög.

Är detta ett problem? Ja, ty dagens samhälle bygger på att friska vuxna människor har ett jobb och långvarig ofrivillig arbetslöshet upplevs som ett stort problem av de som drabbas. Den som saknar fast jobb har också svårt att skaffa bostad.

Vad gör man då åt detta? Lösningen är knappast klassisk stimulanspolitik, varken genom lägre räntor eller finanspolitisk expansion med höjda bidrag. Räntan har varit rekordlåg ett tag nu, och det hjälper uppenbarligen inte. Och det verkar inte vara lågkonjunktur som är problemet. Att sätta in specialåtgärder som “plusjobb” och liknande som regeringen nu är inne på blir bara en tillfällig lindring av symptomen, det hjälper inte att lösa problemet i grunden.

Det krävs helt enkelt att företagen börjar anställa fler. Idag är det alltför många företag som tvekar att anställa även om de mycket väl skulle kunna ha användning för fler arbetare. Och de som tar in mer arbetskraft utnyttjar i första hand bemanningsföretag, vikarier, projektanställningar, provanställningar o.s.v., de undviker in i det längsta att ge någon fast anställning. Och det är inte svårt att förstå varför, att ge någon anställning – i synnerhet fast anställning – är att ta på sig ett mycket stort ansvar som kan bli mycket dyrt om något går fel.

Antag att företagaren Frasse anställer arbetslöse Arne. Om Arne blir sjuk så får Frasse inte bara betala sjuklön i två veckor, utan också 15 % av sjukpenningen därefter. Frasse har också ett långtgående ansvar för rehabilitering, och detta gäller oavsett om sjukdomen beror på arbetet eller inte. Om Arne inte funkar på jobbet så blir det jobbigt för Frasse att att säga upp Arne. Arne har också rätt till lång tjänstledighet om han vill utbilda sig, om han skaffar barn eller om han blir riksdagsledamot. Tjänstledighet innebär att Frasse måste erbjuda Arne att komma tillbaka till jobbet (om Arne vill komma tillbaka) trots att Frasse troligtvis har anställt någon annan för att sköta Arnes jobb under tiden. Ovanpå allt detta måste Frasse betala drygt 30 % av Arnes lön i arbetsgivaravgift.

Förutom att öka arbetslösheten generellt så bidrar dessa regler till att de arbetsgivare som ändå anställer tenderar att välja bort de som upplevs som riskfyllda, de som man tror kan bli sjuka eller de som man tror ska skaffa barn och vara hemma länge med det (d.v.s. yngre kvinnor).

Till att börja med bör både sjuklönen och medfinaisieringen av sjukpenningen tas bort och staten genom Försäkringskassan ensam stå för sjukpenning från början. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar bör också minskas avsevärt, förutom för bevisade arbetsskador.

Rätten till tjänstledighet bör inskränkas. Riksdagsledamöter har generösa inkomstgarantier och pensionsförmåner, och det finns ingen anledning att de ska ha rätt att vara tjänstlediga från tidigare arbete i många år. Tjänstledighet för utbildning bör begränsas till kortare utbildningar som är relevanta för det aktuella jobbet. Föräldrarledigheten bör förkortas från dagens 1,5 år (ibland längre) till 1 år (per förälder alltså, tillsammans kan barnets två föräldrar då ha barnet hemma i två år). Observera att den föräldrarledighet jag talar om här inte är direkt kopplad till föräldrarpenningen, föräldrarledigheten i sig ger inga pengar när man är hemma. Inget av detta hindrar en arbetsgivare från att frivilligt ge någon längre tjänstledighet eller tjänstledighet vid andra tillfällen, det handlar om att begränsa vad arbetsgivaren är tvungen att ge.

Se även ett tidigare inlägg.