I vårt samhälle finns det en uppsättning regler i form av lagar som reglerar vad vi får och inte får göra. Ofta (men inte alltid) handlar detta om att förhindra att en människa agerar på ett sätt som skadar andra människor. Den som bryter mot dessa regler riskerar ställas inför domstol och bli straffad. Inom ramen för lagarna finns det en betydande frihet att agera på olika sätt. Detta begränsas dock ytterligare av etiken.

Brundtlandkommissionen (egentligen World Commission on Environment and Development) myntade i sin rapport Our Common Future 1987 begreppet s_ustainable development_. Den mest grundläggande definitionen lyder “en utveckling som tillfredställer dagens människors behov utan att inskränka framtida generationer av människors möjligheter att tillfredställa sina behov”. Denna rapport utgjorde grunden för FN-toppmötet i Rio de Janeiro 1992 som resulterade i Riodeklarationen och Agenda 21. Den vedertagna svenska översättningen är “hållbar utveckling”. Även om jag anser att “uthållig utveckling” är en bättre översättning så kommer jag i fortsättningen hålla mig till den vedertagna.

Sverige har offentliga socialförsäkringar som baseras på den s.k. inkomstbortfallsprincipen. Det innebär att om man av någon anledning förlorar sin inkomst så får man ersättning som baseras på denna. Det är vanligt att diskutera ersättningsnivå och tak (högsta ersättning), men vi vill ta upp en annan aspekt, nämligen hur lång tid inkomstrelaterad ersättning skall kunna betalas ut. Arbetslösthetsförsäkringen (a-kassa) och sjukpenning har ganska slappa regler som jag vill ifrågasätta. Syftet med dessa försäkringar är att skydda mot fullständigt inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet.

Antag att vi har undersköterskan Anna som bor i Stockholm och tjänar 18000:- per månad, och programmeraren Birgitta som också bor i Stockholm och tjänar 26000:- per månad. Birgitta har studerat till civilingenjör i fem år och har ganska stora studieskulder som hon löpande måste betala av till CSN, medan Anna läste omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och började jobba direkt efter. Då båda ligger under brytpunkten för att betala statlig inkomstskatt (26083:- per månad) så betalar båda bara den platta kommunala inkomstskatten på 30,42 % (efter grundavdrag) och allt är frid och fröjd.

I många av Stockholms förorter är utbudet av butiker, kultur och nöjesliv torftigt. Jag tror detta i grund och botten beror på att många Stockholmsförorter är små och i praktiken isolerade från varandra. Samtidigt är kommunikationerna in till innerstan är oftast goda (främst med tunnelbana), vilket leder till att det inte blir särskilt stort intresse för att utveckla den lilla förorten. Kollektivtrafiken ger i många fall även goda kommunikationer mellan förorterna, inte minst mellan de som ligger längst samma tunnebanelinje.