Hur man minskar miljö- och hälsofarliga utsläpp

En viktig politisk uppgift är att hantera s.k. externa kostnader, d.v.s. aktiviteter som orsakar andra människor skada.

I vissa fall går det att hantera inom ramen för ett normalt rättssystem med äganderätter, den som drabbas av en skada på sig själv eller på sin egendom kräver skadestånd av den som orsakar skadan.

I många fall funkar detta dock inte eftersom det i praktiken är omöjligt att peka ut vem som är skyldig till en viss skada. Det gäller i synnerhet utsläpp av miljö- och hälsofarliga föroreningar till luft och vatten. Om det är många oberoende aktörer som släpper ut en viss förorening så vet man inte vem som är skyldig till en en viss skada, i synnerhet inte om skadan inte märks för än långt efter utsläppet skett. Då måste särskilda politiska regleringar sättas in.

Om vi koncentrerar oss på utsläpp av miljö- och hälsofarliga föroreningar till luft och vatten så finns det i huvudsak tre olika sätt att hantera det på:

• Utsläppsbegränsningar – varje aktör som släpper ut får bara släppa ut en viss mängd
• Utsläppsavgifter (även känt som miljöskatter) – varje aktör som släpper ut får betala en avgift proportionell mot hur mycket som släpps ut.
• Utsläppsrätter – varje aktör som släpper ut tilldelas en viss mängd rätter att släppa ut, och dessa utsläppsrätter kan sedan överlåtas (köpas och säljas) mellan olika aktörer.

Dessa sätt har sina för- och nackdelar och vilket som är bäst varierar från fall till fall.

En fördel med utsläppsbegränsningar/utsläppsrätter är att man kan styra exakt hur mycket utsläpp som får ske, man sätter ett tak och är garanterad att utsläppen inte överskrider det (förutsatt att alla utsläpp inkluderas i systemet och att ingen fuskar). Baksidan av detta är att det inte skapas några incitament att reducera utsläppen ytterligare, såvida man inte regelbundet sänker taket.

Utsläppsavgifter ger alltid incitament att minska utsläppen, men garanterar inte att de hamnar under någon viss nivå. Det går inte att på förhand veta hur mycket utsläppen kommer reduceras.

Utsläppsrätter ger bättre ekonomisk effektivitet än utsläppsbegränsningar om olika aktörer har olika kostnader för att reducera utsläppen. De förutsätter dock att det inte spelar någon roll hur utsläppen fördelas mellan olika aktörer. I många fall så blir det större problem om utsläpp koncentreras till en viss geografisk region (t.ex. en stad) än om lika stora totala utsläpp är mer jämt utspridda över ett större område (t.ex. hela landet). Det kan lösas genom att man har flera separata områden (s.k. bubblor) med utsläppsrätter där man bara får överlåta dem inom samma bubbla. (Utsläppsbegränsningar kan ses som ett specialfall av utsläppsrätter varje aktör har sin egen bubbla.)

En nackdel med utsläppsrätter är att de skapar kostnader för att hantera systemet. Om man ska uppnå den bättre ekonomiska effektiviteten med många aktörer så krävs det i praktiken någon form av börs för handeln, och det är inte gratis. Varje aktör som ingår i systemet får också en kostnad för att hantera det hela, och den kostnaden kan bli tämligen signifikant när det handlar om små aktörer. Jag har svårt att tro att det går att få utsläppsrätter att fungera på ett rimligt sätt med privatpersoner som direkta aktörer. Om alla aktörer är hyfsat stora företag så borde dock hanteringskostnaden inte vara något problem.

Ett problem med utsläppsrätter (och utsläppsbegränsningar), som ekonomer ofta ignorerar, är hur de ska fördelas mellan olika aktörer. EU:s system med utsläppsrätter för växthusgaser är en bra illustration av detta problem, den nuvarande fördelningsprincipen lider av ett flertal problem. Huvudprincipen är att aktörer gratis får utsläppsrätter motsvarande deras tidigare utsläpp, men det tillämpas inte konsekvent (ibland får vissa aktörer mer för planerade produktionsökningar t.ex.). Detta leder till att nykomlingar och de som tidigare frivilligt minskat sina utsläpp missgynnas. Dessutom leder det till risk för korruption då fördelningen har ett mått av godtycke. Ett mycket bättre system vore att ha en auktion där alla utsläppsrätter bjuds ut till högstbjudande, där alla får delta på lika villkor.

Växthusgaser (främst koldioxid) är väl lämpat för utsläppsrätter då det inte finns någon lokal effekt, det är bara de totala utsläppen som räknas. Alltså kan och bör man ha en enda stor bubbla, helst en för hela världen. Det håller dessutom på att växa fram konsensus kring hur mycket utsläppen bör minskas för att undvika skadlig klimatförändring.

Vissa utsläpp ger skador som är ungefär proportionella mot hur stora utsläppen är, och det går inte att utan godtycke sätta någon gräns för när det blir “för stora” skador. Då är utsläppsavgifter lämpliga eftersom det inte är meningsfullt att styra exakt mot ett godtyckligt satt mål.