Vårt svåra beroende av finansmarknaden

I dessa tider av finanskris slår det mig att vi har utvecklat ett svårt beroende av finansmarknaden. Det har blivit ett normaltillstånd att såväl privatpersoner, företag och stater är skuldsatta, ofta långt upp över öronen. Mest utpräglat är detta i USA, men även Sverige och de flesta andra västländer uppvisar liknande beteende. Det verkar även i varierande omfattning finnas i länder som Ryssland, Kina och Indien.

Finanskrisen har tydligt visat hur osund denna kraftiga skuldsättning är, för den leder till en alltför stor ekonomisk sårbarhet.

Det är inget fel i att ha banker och en finansmarknad, och det är inget fel i att kunna spara och låna pengar mot ränta. Tvärt om är detta nödvändigt för att ett modernt marknadsekonomiskt samhälle ska fungera. Men det bör ske med måtta.

Det är rimligt att en privatperson skuldsätter sig för att köpa en bostad, fast man bör först spara ihop till en kontantinsats på åtminstone 10 procent. Det är rimligt att ta studielån för att finansiera studier. Det kan också vara rimligt att ta lån för att köpa t.ex. en bil, men då bör man sen amortera ner lånet i takt med bilens värdeminskning (så att man vid varje tidpunkt kan sälja bilen och lösa hela lånet). Det är också rimligt att ta ett kortare lån för att hantera en tillfällig och oförutsedd kris, men då ska man sen så snabbt som möjligt betala tillbaka när krisen är över.

Men det är osunt att regelmässigt ta lån för löpande konsumtion. Det är ingen bra idé att köpa mat på kreditkort. Det är en bra ambition att ha en årslön på banken, och det är direkt oansvarigt att ha mindre än en månadslön på banken. (Detta gäller alltså vuxna med jobb på heltid.)

Frågan är om kreditkort är någon bra idé över huvud taget. (Men det är inget fel på betalkort utan kredit.)

Det är rimligt att ett nytt företag tar lån för att bygga upp verksamheten, och det är rimligt att ett etablerat företag tar lån för att expandera verksamheten (t.ex. bygga en ny fabrik). Fast man bör också överväga att emittera aktier istället.

Men det är osunt att ett etablerat företag som inte expanderar regelmässigt tar lån för att köpa insatsvaror till sin produktion. I branscher som kräver ständig och kostsam nyutveckling så borde åtminstone stora och gamla företag som Volvo och Ericsson ha byggt upp tillräckligt med kapital för att till stor del finansiera denna nyutveckling utan att ständigt behöva ta lån.

Det kan möjligtvis vara rimligt att en stat går med underskott i en lågkonjunktur (även om jag är starkt skeptisk till keynesianism), men det är helt orimligt att regelmässigt gå med underskott över en konjunkturcykel. Det är inte heller sunt att en stat jämt och ständigt har en statsskuld, åtminstone i slutet av en högkonjunktur (som t.ex. för ett år sedan) bör eventuell statsskuld vara borta. Länder som regelmässigt för en kostsam utrikespolitik, t.ex. USA, bör anpassa sin statsbudget efter detta.

Vi borde utnyttja denna finanskris till att påbörja en avvänjning från detta låneberoende, istället för att bara pumpa in mer krediter och hoppas att allt snart återgår till att bli precis som före krisen.