Demokrati och enighet

Just nu pågår samtal mellan regeringen och oppositionen om energipolitiken, se artikel i DN. Man säger sig sträva efter en långsiktig blocköverskridande överenskommelse för att skapa stabilitet, man vill undanröja risken för att energipolitiken ändras vid ett eventuellt regeringsskifte.

Och det finns givetvis fördelar med en sådan stabilitet. Men också nackdelar. Till nackdelarna hör att att väljarna inte får något att säga till om i nästa val. De väljare som inte gillar innehållet i överenskommelsen kan inte göra något konstruktivt åt det i nästa val. Detta riskerar urholka demokratin. Se tidigare inlägg om detta. Jag är tveksam till att värdet av långsiktigt stabil energipolitik är så stort att det är värt att urholka demokratin.

(Däremot var det naturligtvis mycket angeläget och oproblematiskt att regeringspartierna inbördes kom överens om energipolitiken och kärnkraften. Det hotar inte demokratin eftersom de som är missnöjda kan rösta på oppositionen. Se tidigare inlägg om detta.)

Även i andra länder kan man se denna strävan efter breda politiska överenskommelser. I USA driver den nye presidenten Barack Obama detta hårt. Det har dock inte gått som han tänkt sig, republikanerna i kongressen har agerat som den opposition som de faktiskt är och vägrat dansa efter Obamas pipa. Oavsett vad man tycker i sakfrågan så är detta betryggande och visar på att USA är en fungerande demokrati och inte blivit en Obamakrati.

Om man tittar på Ukraina så är många bedömare i Västeuropa förfärade över att de två förgrundspersonerna bakom den Orangea Revolutionen 2004, Viktor Jusjtjenko och Julia Timosjenko, sedemera har haft väldigt svårt att komma överens. Jag tycker dock inte att detta är något att oroas över. Så länge de båda agerar demokratiskt och inte låter sig korrumperas av t.ex. Ryssland så är det snarare ett tecken på att Ukraina har utvecklats till en fungerande demokrati. Jag skulle vara mer oroad om Viktor Jusjtjenko och Julia Timosjenko var överens om allt och den enda reella oppositionen var den ryssvänlige valfuskaren Viktor Janukovitj.

Det verkar i och för sig som att Ukrainas statskick med en ganska stark president som delar makten med premiärministern inte fungerar särskilt väl i Ukrainas politiska kultur. Det ger inte regeringen någon arbetsro när president och premiärminister ofta är oense. Ukraina skulle nog må bra av att utveckla en mer parlamentaristisk ordning där makten koncentreras till regeringen med premiärministern i spetsen och presidenten ges en underordnad roll. T.ex. Finland skulle kunna vara ett föredöme. Dessbättre har man på senare tid minskat presidentens makt och verkar vara på väg åt det hållet.

Sammanfattningsvis, demokrati innebär inte att alla demokratiskt sinnade politiker alltid är överens. Det räcker att de är överens om grunderna i statsskicket och att deras meningskiljaktigheter ska hanteras på demokratisk väg, samt att de kan acceptera ett valnederlag. Om de sen är oense i olika sakfrågor är det bara bra och nödvändigt för att det ska bli en vital demokrati.