Vi kan klara oss utan turordningsregler

Olle Wästberg skriver i SvD om anställningstrygghet med anledning av sextrakaserierna på svenska teatrar.

Jag är inte insatt i de speciella villkor som gäller just för teatrar, men Wästberg drar generella slutsatser om anställningstrygghet.

Vi kan konstatera att teatern i Sverige har stora problem med sextrakaserier trots LAS och turordningsregler. Förvisso är det främst de som inte är fast anställda (och därmed inte omfattas av turordningsreglerna) som drabbas, och det kan man ju tolka som att turordningsregler är bra. Men enda sättet att motverka sextrakaserier på teatern med turordningsregler vore att kraftigt minska möjligheten till provanställning, vikariat och andra icke-fasta anställningsformer, och det vore knappast önskvärt (möjligtvis för teatern, men inte för andra branscher).

Jag tror att en stor del av problemet ligger i att det är så stor skillnad i anställningstrygghet mellan fast anställning och provanställning/vikariat, vilket leder till att många arbetsgivare drar sig för att ge folk fast anställning. Och lösningen är att minska tryggheten för fast anställda något så att arbetsgivare blir mer villiga att erbjuda fast anställning.

Wästberg tar upp USA som avskräckande exempel på hur det blir när alla saknar anställningstrygghet. Lösningen på det är att behålla delar av LAS, t.ex. rätten till minst en månads uppsägningstid, och återanställningsrätten, men ta bort turordningsreglerna. Se tidigare inlägg om turordningsregler.

Samtidigt bör vi införa en allmän arbetslöshetsförsäkring så att alla som blir av med jobbet har en statlig trygghet att falla tillbaka på. Taket i denna bör vara samma som i sjukförsäkringen, 7,5 prisbasbelopp per år (26 500 kronor per månad), och ersättningsnivån 80 procent i upp till ett år.