Kvinnor, barn och arbetsliv

Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna skriver på DN Debatt om kvinnor som missgynnas i arbetslivet p.g.a. att de skaffar barn.

Här tycker jag att DO delvis är fel ute. DO skriver om

unga kvinnor som marginaliseras av sina arbetsgivare och definieras som mindre produktiva

Men faktum är att den kvinna som föder barn och sedan är föräldraledig i de flesta fall faktiskt är mindre produktiv under den perioden. (Samma sak gäller naturligtvis även män som tar ut föräldraledighet, och andra som är tjänstlediga av något annat skäl.) Detta faktum kan man inte trolla bort genom lagstiftning eller politiska deklarationer.

Sen kan man diskutera hur arbetsgivaren bör förhålla sig till detta. Jag håller med att det inte bör vara tillåtet att säga upp en fast anställd enbart för att hon (eller han) har eller är på väg att skaffa barn. Men att inte erbjuda kompetensutveckling till någon som är, eller snart kommer bli, tjänstledig under längre tid tycker jag är rimligt och bör vara tillåtet.

Det verkliga problemet är att de kvinnor som inte alls, eller inte just då, skaffar barn ändå missgynnas för att arbetsgivaren misstänker att de snart kommer skaffa barn.

DO skriver att mammor är borta från jobbet i 2-4 år per barn. Men det är faktiskt inte nödvändigt att vara borta från arbetslivet så länge. Med tanke på den välutbyggda barnomsorg som Sverige har så räcker det normalt sett med ett år (eller bara drygt ett halvår per förälder om man delar lika). Den kvinna eller man som ändå är frånvarande från arbetslivet i flera år har gjort ett medvetet val och får ta konsekvenserna av det i form av eventuellt sämre löneutveckling och karriärmöjligheter. En del tycker att det är värt det, och det ska man naturligtvis respektera. Men det är orimligt att kräva att arbetsgivaren ska ignorera detta. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Läs även vad Per Altenberg skriver.