Klimatmål

Astrid Kander och Magnus Jiborn skriver på DN Debatt att dagens produktionsbaserade nationella utsläppsmål i klimatpolitiken leder till fel klimatpolitik.

Man kan förvisso säga att många länder idag för en dålig och ibland rent kontraproduktiv klimatpolitik. Tysklands beslut att avveckla kärnkraften är ett mycket tydligt exempel på det.

Men jag tror inte att en ändring av beräkningarna på det sätt som författarna förespråkar skulle lösa problemet. Det är inte där skon klämmer.

En anledning till missriktad klimatpolitik är att det formuleras en rad sekundära “mål” (minskad total energianvändning, ökad andel förnybar energi, etc) som inte är strikt nödvändiga för att uppnå det primära målet, och sen så utformar man politiken utifrån dessa sekundära “mål” och missar det primära målet. Detta sker på både nationell nivå i Sverige och på EU-nivå.

En annan anledning är att man huvudsakligen fokuserar på tämligen kortsiktiga mål (cirka fem år framåt) och tappar fokus på att klimatfrågan är långsiktig och sträcker sig minst fram till 2050, se tidigare inlägg om detta.

Slutligen har vi en mer fundamental anledning, nämligen att många av dagens politiker egentligen inte bryr sig särskilt mycket om klimatet. De är mest ute efter att plocka billiga politiska poänger genom att hävda att deras politik ger snygg statistik på klimatområdet.

Jag kan inte se att några av dessa problem kommer minska bara för att man ändrar beräkningsgrunden som Kander och Jiborn föreslår.

Sen så har de fel när de påstår att:

För det andra bör ansvaret fördelas i förhållande till vad olika länders invånare faktiskt kan påverka. Det gäller nivå och sammansättning på den egna konsumtionen och det egna landets energisystem och produktionsteknologier.

Jag skulle säga att ansvaret bör fördelas i förhållande till vad olika länders regeringar faktiskt kan påverka. Och då är dagens produktionsbaserade mål rätt så bra. Kinas regering kan påverka hur produktionen av mobiltelefoner i Kina sker, och hur mycket utsläpp den ger upphov till. Kinas regering kan också påverka produktionsvolymen, även om den går för export, genom ekonomiska styrmedel. För om mobiltelefonerna blir dyrare så kommer efterfrågan minska. Invånarnas konsumtion bör styras genom dessa ekonomiska styrmedel.

Kanders och Jiborns föreslagna metod tillför föga mer än ett krångligare sätt att räkna.

Se tidigare inlägg.