Våldtäkt utan våld?

Christian Diesen, Carl Göran Svedin, Madeleine Leijonhufvud och Eva Diesen skriver på DN Debatt kritiserar dagens våldtäktslagstiftning som de menar är alltför bred och lett till att en mindre andel av anmälda brott leder till åtal och fällande dom.

Jag tycker att de har en poäng i att det är problematiskt att klämma in alltför mycket i en enskild lagparagraf och brottsrublisering som det blivit med våldtäkt i svensk lag. Det kan nog vara en bra idé att renodla våldtäktsbrottet till att bara omfatta fall där det ingår våld eller direkt hot (som det var före 2005), och komplettera med en ny lagparagraf och brottsrublisering för övriga fall som bör vara olagliga. Sexuellt övergrepp som SOU 2010:71 föreslår skulle kunna vara ett lämplig namn på det nya brottet.

Däremot så tycker jag fortfarande inte att ett nytt brott bör innebära samtyckeskrav (vilket SOU 2010:71 och artikelförfattarna förespråkar). Den bör snarare innehålla de nya skrivningar om hjälplöst tillstånd och särskilt utsatt situation som lagts till våldtäktsparagrafen på senare tid.

Artikeln refererar till en undersökning som pekar på att det är ett stort problem i EU att många unga ofta utsätts sexuella övergrepp av olika slag, och att det i många fall är svårt att få förövarna dömda för detta. Detta stämmer överens med de fall i Sverige som uppmärksammans i media de senaste åren, det rör sig uteslutande om unga offer (och inte sällan om unga förövare också).

Problemet tycks alltså avgränsat till personer som fyllt 15 år (och uppnått lovlighetsåldern/byxmyndighetsåldern i Sverige) men ännu inte fyllt 18 år och därmed inte är att betrakta som vuxna. Därför bör eventuell ändrad lagstiftning rikta in sig specifikt på denna åldersgrupp. Att rakt av höja lovlighetsåldern är ingen bra idé, det bör inte vara strikt förbjudet att ha sex med en 17-åring (inte ens för den som är betydligt äldre). Men man bör erkänna att ungdomar i denna ålder har en begränsad sexuell mognad och anpassa lagstiftningen därefter. Man skulle kunna tänka sig någon form av samtyckeskrav som bara gäller gentemot personer under 18 år, motiverat med att så unga inte till fullo utvecklat sin förmåga att tydligt säga nej i sexuella sammanhang.

Däremot bör man förutsätta att vuxna som inte utsätts för våld, hot, eller befinner sig i särskilt utsatt situation har förmågan att tydligt säga nej i sexuella sammanhang. Och därmed inte införa något generellt samtyckeskrav.

Artikelförfattarna vill att ett samtyckeskrav kompletteras kampanjer och utbildning i skolorna, och vill uppmana unga tonårspojkar att reflektera över en alternativ mansroll som är frikopplad från sexuell makt. Jättebra! Men varför inte börja med detta nu på en gång? Det behövs ingen ändrad lagstiftning för att göra detta. Tvärt om är det bättre att inte koppla detta till lagstiftningen och istället utveckla en sund sexualmoral hos ungdomar, en moral som fungerar oavsett hur lagstiftningen ser ut.

Kommentarer

Kommentar av Johan on 2013-12-01 14:09:18 +0100

Hej.

Du verkar ha en sund syn på sexuallagstiftning och det var intressant att läsa ditt inlägg. Jag har dock ett par synpunkter. För det första är fallen inte ENBART begränsade till personer under 18 år, även om majoriteten av fallen verkar vara det. Att rikta särlagstiftning mot denna åldersgrupp ser jag inte riktigt poängen med då den situation man vill motverka rimligtvis kan uppstå oavsett ålder.

Nu vidare till vad jag främst finner intressant, nämligen frågan kring samtyckeslagstiftning. Du är emot en sådan form av lagstiftning men anför egentligen bara ett argument, nämligen att “[man bör] förutsätta att vuxna som inte utsätts för våld, hot, eller befinner sig i särskilt utsatt situation har förmågan att tydligt säga nej i sexuella sammanhang. Och därmed inte införa något generellt samtyckeskrav.” Personligen ser jag inte varför man bör förutsätta detta, eller rättare sagt även om man bör förutsätta detta så har det ingen relevans för utformningen av en eventuell lagstiftning. Om man vill göra något med en annan människas kropp bör det rimligtvis krävas samtycke, detta är nästan uteslutande fallet i alla andra frågor än vid sexualbrott. Vid sexualbrott är presumtionen istället den omvända, att om en person på ett tydligt sätt inte lyckas förmedla att denne inte ger sitt samtycke förutsätts samtycke föreligga.

En annan viktig sak att notera, även om du inte tar upp denna kritik mot samtyckeslagstiftning här, är att det på intet sätt är ett hot mot rättssäkerheten att införa en sådan lag. Om en person anklagas för våldtäkt och ord står mot ord kommer det fortfarande krävas bevisning/att domstolen finner den anklagades utsaga orimlig för en fällande dom, alltså samma situation som det är idag. Den enda skillnaden är att istället för att fokusera på om offret sagt nej på ett tydligt sätt eller ej så flyttas fokus till om det det kan anses att den anklagade haft rimliga skäl att tro att samtycke förelegat. Personligen tycker jag att detta är rätt sätt att se på sexuallagstiftning ur ett principiellt perspektiv samtidigt som det också sänder rätt signaler.

Kommentar av Mikael Ståldal on 2013-12-01 17:53:40 +0100

Johan,

Vi har redan åldersbaserad särlagstiftning på sexualområdet mot personer under 15 år. Och faktiskt också i vissa fall mot personer under 18 år (se t.ex. BrB 6:6). Jag menar att det kan vara befogat att utöka detta för personer under 18 år då jag tror att problematiken i många av de uppmärksammade fallet handlar om omognad hos unga, och därmed är det mindre sannolikt att det uppstår bland äldre (för omognad brukar ju avta med åldern). Sen kan man diskutera om gränsen snarare borde gå vid 20 år eller så, men då man betraktas som vuxen vid 18 år är det rimligt att lägga den där tycker jag.

Och anledningen till att jag vill begränsa en samtyckeslagstiftning till unga är att jag ser svårigheter med en sådan lag. Jag har tidigare tagit upp fler argument mot en samtyckeslagstiftning.

Jag håller helt med om att samtycke vid sex är principiellt rätt. Det är omoraliskt att ha sex med någon som inte gett samtycke, och så bör man inte agera. Men, det innebär inte att det är lämpligt att lagstifta på det sättet. Jag tycker inte att man bör lagstifta bara för att “sända rätt signaler”, man bör också se hur lagen kan tillämpas i praktiken. Vi måste hitta andra vägar att sända signaler än bara lagstiftning.

Kommentar av Johan on 2013-12-01 20:08:02 +0100

Ja, nu när jag har läst dina tidigare inlägg klarnar bilden över hur du resonerar. Tillåt mig att bemöta dina argument. Du skrev i ett tidigare inlägg att samtyckeslagstiftning
“lägger ansvaret för kvinnors oförmåga att tydligt säga nej på männen”
vilket jag tycker är ett märkligt argument och är värt att bemöta. Om man genomför en sexuell handling med en annan person har man ett ansvar att försäkra sig om att den andre är med på detta. Även om man självklart kan tolka konsekvenserna av samtyckeslagstiftning på det sätt som du gör, så är den omvända resonemanget även det sant och i min mening värre. Den person som är drivande måste alltid ha det huvudsakliga, om än inte det fulla, ansvaret att försäkra sig om att den andra personen samtycker. Därför är det rimligt att detta reflekteras i lagstiftningen.

Gällande bevissituationen som uppstår i samband med samtyckeslagstiftning skriver du
“jag förstår inte hur man ska kunna hantera och bevisa något sådant i en rättsprocess. Sex har man ju oftast avskilt, och då finns det inga vittnen eller annan dokumentation över vilken form av tillåtelse som eventuellt föreligger.”
vilket förvisso är rätt, men jag ser inte hur det skiljer sig från de problem som redan nu existerar rörande bevisning i våldtäktsfall och är således inte ett giltigt argument. Du fortsätter sedan med att hävda att
“Så vitt jag kan bedöma så skulle en sådan lag antingen bli helt meningslös genom att det i stort sett aldrig skulle gå att bevisa att någon brutit mot den, eller så sänker man beviskraven och då blir det stor risk att oskyldiga blir dömda.”
än en gång ser jag inte hur det skulle vara varken mer eller mindre problematiskt att fälla någon jämfört med den nuvarande lagstiftningen och självklart menar jag inte att beviskraven ska sänkas.

Vad gäller risken för att folk skulle göra falska anmälningar är även min invändning här samma som ovan, varför menar du att situationen skiljer sig från nuvarande lagstiftning? Man kan även idag hävda att man blivit våldtagen efter att ha ångrat sig, även om detta inte verkar vara vanligt förekommande, men så länge ord står mot ord bör domstolen fria snarare än fälla, vilket inte förändras i och med införandet av samtyckeslagstiftning. Samtyckeslagstiftning innebär som bekant inte att bevisbördan blir omvänd.

Vad gäller dina invändningar mot att man inte ska lagstifta ENBART för att sända rätt signaler så håller jag helt och hållet med. Dock har jag ännu inte sett någon använda detta argument som huvudargument för samtyckeslag utan det är bara ytterligare ett skäl till varför man anser att den sortens lagstiftning är lämplig.

Kommentar av Mikael Ståldal on 2013-12-01 22:11:51 +0100

Johan,

Du skriver att “Den person som är drivande måste alltid ha det huvudsakliga, om än inte det fulla, ansvaret…”. Frågan är då vem som är den drivande personen. Om två jämnåriga vuxna personer har sex med varandra utan att några ytterligare personer är närvarande, och inga rekvisit för den nuvarande våldtäktslagstiftningen är uppfyllda (våld, hot, hjälplöst tillstånd, särskilt utsatt situation), vem av de två är då den drivande? Med tanke på hur personer som Madeleine Leijonhufvud argumenterar så är jag rädd att man slentrianmässigt kommer betrakta mannen som drivande och potentiell förövare, och kvinnan som potentiellt offer, även om det inte finns någon konkret grund för ett sådant antagande. (Samkönat sex blir onekligen en svår nöt för Leijonhufvud att knäcka.)

Våldtäkt enligt dagens lagstiftning är inte alltid svårt att bevisa. Om det har förekommit våld så kan detta bevisas medicinskt eller genom trasiga kläder, om det förekommit rop på hjälp så kan det finnas vittnen som hört det, om det har förekommit hjälplöst tillstånd så kan det ibland bevisas medicinskt (alkohol eller droger i blodet). Andra former av särskilt utsatt situation (nyheten i den senaste lagändringen) kan ibland bedömas utifrån situationen (t.ex. flera gärningsmän mot ett ensamt offer). Sen finns det naturligtvis svårare fall, som vi har sett exempel på. Men kan du komma på något konkret exempel på när det (på ett rättssäkert sätt) skulle gå att bevisa bristande samtycke, som inte lika gärna skulle kunna leda till fällande dom enligt nuvarande lagstiftning?

Sen så tycker jag också att man bör avvakta och se effekten av den senaste lagändringen (1 juli i år) innan man (eventuellt) går vidare med ytterligare lagändringar. Och inte avfärda den senaste ändringen som ineffektiv innan den ens har prövats första gången.

Kommentar av Johan on 2013-12-02 01:11:31 +0100

Mitt resonemang kring “den person som är drivande” var ett direkt svar på det du skrev om att kvinnor måste ta ansvar för att tydligt säga nej, och det har ingen direkt koppling till den juridiska frågan i sig. Alltså har jag inte så mycket att säga rörande hur domstolar kommer tolka frågan kring vem som varit drivande, mer än möjligtvis att jag inte kan se att denna fråga skulle komma att missbedömas i ett fall där det blir en fällande dom så länge domstolen dömer på ett rättssäkert sätt. Vad Leijonhufvud kan tänkas tycka vet jag inte riktigt vad det spelar för roll, jag har själv aldrig refererat till henne.

“Men kan du komma på något konkret exempel på när det (på ett rättssäkert sätt) skulle gå att bevisa bristande samtycke, som inte lika gärna skulle kunna leda till fällande dom enligt nuvarande lagstiftning?” exempelvis skulle det kunna vara så att vi har ett fall där parternas redogörelse för händelseförloppet inte skiljer sig åt och en domstol finner att den anklagade borde ha insett att den andra parten inte samtyckt. Detta är på intet sätt mer rättsosäkert än annan lagstiftning där domstolen har rätt att göra bedömningen vad en person borde ha förstått.

Men helt oavsett om man på ett rättssäkert sätt lyckas fälla fler eller ej så återstår fortfarande den principiella frågan kring vem som bär ansvaret för att förhindra en kränkning. Jag anser fortfarande att att det är “den drivande personen” som har det huvudsakliga ansvaret, och om man då genom en lagändring kan låta den juridiska prövningen reflektera detta utan att på något sätt riskera rättssäkerheten anser jag att det tillsammans med de signaler detta sänder till samhället i stort berättigar en sådan lagstiftning.

Tyvärr tror jag inte att vare sig dina eller mina åsikter i frågan kommer ha något direkt inflytande över hur lagstiftningen utformas. Således förbehåller jag mig rätten att strunta i nuvarande lagstiftning och enbart se till den principiella frågan

Kommentar av Mikael Ståldal on 2013-12-03 23:09:00 +0100

Johan,

Vad Leijonhufvud tycker kan vara viktigt då hon är tongivande i debatten, och hon kan komma att påverka domstolspraxis ifall vi får den lagstiftning som hon vill ha.

Jag menar att det är problematiskt att lägga ansvaret på “den drivande personen” då det kan vara oklart vem det är som egentligen är drivande (eller i vart fall svårt för en domstol att i efterhand reda ut det).

Ditt exempel är inte särskilt konkret tycker jag.

Jag har en mer pragmatisk och reformistisk inställning till lagstiftning än vad du har. Jag menar att man bör se på dagens lagstiftning och fundera på vad en ny lagstiftning kommer innebära för skillnad. Jag tycker också att man huvudsakligen bör se på de praktiska konsekvenserna (hur domstolar dömer) av lagstiftning, och att signalsändningen bör spela en underordnad betydelse.

Kommentar av Johan on 2013-12-03 23:33:33 +0100

Som sagt, resonemanget om vem som är drivande handlar om vem som har det huvudsakliga moraliska ansvaret snarare än om hur en domstol ska hantera ett fall.

Jag tycker att lagen ska reflektera den moraliska princip man försöker upprätthålla och ser därmed en samtyckeslag som den rätta vägen att gå.

Än en gång, jag har uttryckligen påpekat att jag inte ser signalsändning som ett primärt syfte för lagstiftning utan bara som en “bonus”. Alltså håller jag helt och hållet med dig när du säger att “man huvudsakligen bör se på de praktiska konsekvenserna (hur domstolar dömer) av lagstiftning, och att signalsändningen bör spela en underordnad betydelse.” och jag har argumenterat för att det är de praktiska konsekvenserna som är viktigast, även om jag också använt ytterligare argument.