Civilsamhället

Göran Hägglund och David Lega från Kristdemokraterna skriver på SvD Brännpunkt om att stärka civilsamhället.

Jag är benägen hålla med om att civilsamhället är viktigt, mer än en fritidssysselsättning. Jag gillar detta stycke:

Kristdemokraterna anser att ett starkt civilsamhälle har ett egenvärde. Samhället är större än staten. Det är i familjen, vänskapskretsen, idrottsklubben, församlingen eller teaterföreningen som vi växer som människor. Det är här vi bygger tillit, det är här vi i samspel med varandra utvecklas som människor.

Jag är dock inte säker på att detta skulle vara en tydlig skiljelinje i svensk politik, här tror jag att KD försöker måla upp en konflikt som inte finns för att motivera sin egen existens. Jag är inte heller imponerad av KD:s konkreta förslag på området.

Avdragsrätten för gåvor tycker jag är väldigt överskattad i detta sammanhang. Jag förstår inte alls hur det faktum att jag kan få skatteavdrag om jag skänker pengar till välgörenhet skulle stärka civilsamhället. Jag tror inte att avdragsrätten leder till mer engagemang i civilsamhället, däremot leder det till att mer pengar skänks vill välgörenhet. Att skänka pengar till välgörenhet är förvisso lovvärt, men det är inte att engagera sig, det leder inte till att vi bygger tillit eller i samspel med varandra utvecklas som människor.

Problemet är att KD (och en del andra) blandar ihop civilsamhället och välgörenhet. Det är dock två olika saker. Det finns förvisso ett betydande överlapp så till vida att många av civilsamhällets aktörer sysslar med välgörenhet. Men civilsamhället sysslar inte enbart med välgörenhet, och inte bara civilsamhället sysslar med välgörenhet.

Organisationer som samlar in pengar till medicinsk forskning (Cancerfonden, Barncancerfonden, Hjärt-Lungfonden, Hjärnfonden, etc) får troligtvis en betydande del av de pengar som nu skänks avdragsgillt. Jag tror inte att de i praktiken bidrar till att bygga tillit eller i samspel med varandra utvecklar oss som människor. De är nog snarare att betrakta som professionella organisationer som utför ett visst uppdrag, att kanalisera folks gåvor till forskning, och därmed i praktiken mer lika ett företag eller en myndighet än en “normal” ideell organisation. Inget fel med det, men det är ganska naivt att tro att mer pengar till dessa “fonder” bidrar till en starkare ideell sektor på något meningsfullt sätt.

Avdragsrätten för gåvor, åtminstone så som den är utformad idag, handlar mer om välgörenhet än om civilsamhället. Att utvidga den är alltså inte någon verkningsfull åtgärd för att stärka civilsamhället.

Företrädare för bl.a. Cancerfonden och KD har tidigare krävt att avdragsrätten även omfattar företag. Observera att företrädarna för organisationerna här utgör ett särintresse som vill att mer pengar ska kunna skänkas avdragsgillt till dem.

Som jag skrivit tidigare så tycker jag inte att avdragsrätt för företags gåvor är någon bra idé. Jag tycker inte att man bör uppmuntra företag att ta ett ökat allmännyttigt ansvar genom att skänka pengar till en social hjälporganisation i syfte att stärka sitt varumärke. Företag bör ta sitt allmännyttiga ansvar genom att själva bedriva sin huvudverksamhet på ett bra sätt, inte genom att skänka pengar till andra organisationers välgörenhetsarbete, se tidigare inlägg om detta.

KD:s andra förslag om arbetsgivaravgifter låter bra, det är inte rimligt att idrottsrörelsen ska ha särskilt förmånliga regler. Detta kan nog i viss mån stärka civilsamhället, men knappast på något avgörande sätt.

Det tredje förslaget om ideella utförare i välfärden har också potential att i viss mån stärka civilsamhället, men det träffar bara en begränsad del av civilsamhället. Och frågan är om det är det effektivaste sättet att spendera 250 miljoner skattekronor på.

Det är nog svårt att stärka civilsamhället med riktade politiska insatser som KD försöker göra här. Jag tror att det mer handlar om att politiken ska undvika ställa sig i vägen, och att enskilda människor ska ha tid och råd att engagera sig. Ett allmänt sänkt skattetryck, smidig offentlig byråkrati (för både privatpersoner och ideella organisationer), effektiv och tidsbesparande offentlig service samt en välutvecklad privat tjänstesektor tror jag skulle hjälpa.