Osympatiska strejker

Fackförbundet Seko ligger i konflikt med tågoperatören Veolia angående hur Öresundstågen ska bemannas, och har tagit ut sina tågförare i Skåne i strejk. Se artikel i DN.

Förhandlingarna går segt, och Seko har nu varslat om att utöka strejken till pendeltågen i Stockholm (som drivs av Stockholmståg, en konkurrent till Veolia). Dessutom har Seko efterlyst sympatiåtgärder av andra LO-förbund, och Elektrikerförbundet har nu varslat om strejk mot en arbetsgivare som inte har med Veolia att göra, och på en arbetsplats som inte har med tåg att göra. Se artikel i SvD.

Jag tycker att Sekos krav gentemot Veolia i den här konflikten är åtminstone delvis rimliga, och jag har inga invändningar emot att de tar ut sina medlemmar som arbetar åt Veolia i strejk.

Däremot så tycker jag att det är fel att andra arbetsgivare än Veolia drabbas av strejk. Det är inte rimligt att Veolias konkurrenter, och andra helt orelaterade arbetsgivare, ska drabbas av strejk bara för att Veolia inte sköter sig. Gör någon något dumt ska den straffas, men inte andra som är oskyldiga. Kollektiv bestraffning är fel, också när det gäller arbetsgivare.

Med anledning av detta har Christer Nylander, Folkpartiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor, skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han inte sympatiserar med sympatistrejkerna och vill begränsa strejkrätten på ett oklart sätt med “proportionalitetskrav”.

Jag tycker inte att man på något sätt bör begränsa rätten att strejka mot arbetsgivare som är part i konflikten, men man bör helt förbjuda sympatistrejker mot “oskyldiga” arbetsgivare.

Jag tycker att man bör överväga att öka trycket på arbetsgivare som ligger i konflikt med sina anställda genom att inte betrakta strejk eller lockout som Force Majeure, och därmed låta arbetsgivaren bli ersättningsskyldig gentemot kunder vid strejk. Men det skulle bli orimligt vid sympatistrejker, som ju faktiskt är helt utom arbetsgivarens kontroll.

Se tidigare inlägg.