Muslimer i svensk politik

Som man kan läsa i Stockholm Direkt så har Semanur Taskin nyligen hoppat av som språkrör för Grön Ungdom Stockholm efter bara ett halvår på posten.

Det är tråkigt att hon drabbats av det näthat som tyvärr tycks ha blivit mycket vanligt nuförtiden. Det är dock inte bara muslimer som drabbas av näthat, även om det troligtvis tar sig lite andra uttryck än när andra drabbas. Näthat är en slags mobbning, och sådan tar ofta fasta på något avvikande hos offret, vilket kan vara lite vad som helst.

Det är också beklagligt att hon känner sig illa behandlad av sitt parti, Miljöpartiet. Jag hoppas dock att hon inte drar hela svenska samhället, eller ens hela svenska partiväsendet, över en kam bara för att Miljöpartiet betett sig illa. Miljöpartiet har ju uppenbara problem att hantera muslimer på ett rimligt sätt, och även om det är av välvilja så kan det säkert bli missriktat i vissa fall.

Tyvärr sprider hon myten om att den nyligen avgångne bostadsministern Mehmet Kaplan (mp) blev hårdare granskad bara för att han var muslim. Faktum är att Kaplan har gjort sig skyldig till så många och allvarliga klavertramp att det var ett under att han över huvud taget kunde bli minister.

Senan 2006 har fyra ministrar med svensk bakgrund tvingats avgå p.g.a. skandaler. Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò hann bara vara ministrar några veckor efter valet 2006 innan avslöjanden om svart hemhjälp och fusk med TV-avgiften blev för mycket. Sven Otto Littorins avgick 2010 efter avslöjanden om sexköp. Försvarsminister Sten Tolgfors avgick 2012 efter tvivelaktigheter kring vapenexport till Saudiarabien.

I Kaplan-affärens efterdyningar avgår nu också Åsa Romson (mp).

Ministrar och andra höga politiker, oavsett bakgrund, blir hårt granskade och kan drabbas av s.k. drev som blir mycket obehagliga. Det verkar vara lite godtyckligt vilka som drabbas av detta, och av vilka skäl. Men det finns inget som tyder på att muslimer drabbas hårdare än andra.