Medietränade politiker och skandalkåta journalister

Den före detta politiska reporten Wilhelm Behrman ondgör sig i Expressen över dagens medietränade politiker.

Det här problemet har dock två sidor. Journalisterna har lika stort skuld i att problemet uppkommit, och delar ansvaret att lösa det. Det är inte så konstigt att politiker blir defensiva när journalister ofta anstränger sig för att sätta dit politiker, och fokuserar mer på det politiska spelet än på sakpolitik.

Behrmans eget exempel är en bra illustration över det:

Gång på gång frågar Agendas programledare Anna Hedenmo moderatledaren Anna Kinberg Batra om hennes parti någonsin kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna. Gång på gång svarar Kinberg Batra med inrepeterat snömos som inte gör någon klokare.

Huvudproblemet i den situationen är inte att Kinberg Batra svarar med snömos, utan det är att Hedenmo ställer en ointressant fråga som inte gör någon klokare.

Därmed inte sagt att det är lämpligt av politiker att svara som Kinberg Batra gjorde i denna situation. Jag skulle önska att politikerna blev lite självsäkrare och vågade säga ifrån när journalister ställer fåniga frågor. Det är inte fel att låta inkompetenta journalister få skämmas.

Jag tror att politiska partier (och ibland enskilda politiker) kommer försöka skapa sina egna kommunikationskanaler för att direkt nå ut till väljarna, utan att gå omvägen via journalister och traditionell media. Vissa kommer bygga något som liknar traditionell media, och anlita lojala pseudo-journalister. Andra kommer anamma Internet och sociala media.

Visst har journalister mycket att tillföra till det demokratiska samtalet, genom att gräva, analysera, jämföra och ställa svåra frågor ibland. Tyvärr är det rätt få journalister som faktiskt tillför något nuförtiden. Många gånger skulle det vara mer givande att låta politiker själva få lägga ut texten, utan någon journalist inblandad.