Sedvanerätt
Mikael Ståldal
Sverige har på senare tid tagit emot synnerligen många invandrare, i huvudsak flyktingar och deras anhöriga. Dessa kommer i många fall från länder med en kultur som skiljer sig kraftigt från den svenska. Detta skapar utmaningar för integrationen, och det svenska etablissemanget har i många fall agerat förvirrat och inkonsekvent. I vissa fall rent av självutplånande genom att antyda att den svenska kulturen antingen inte existerar, eller saknar värde.
Det har begåtts en del uppenbara dumheter som det är tacksamt att raljera över och skratta åt. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att det i en del fall inte finns några enkla svar och att man själv i samma situation också hade känt sig vilsen.
Ett exempel är böneutrop från moskéer i Sverige. Det finns ca 8 stora moskéer i Sverige, och muslimerna som driver dem vill ofta ha böneutrop från dem så som är vanligt i muslimskt dominerade länder. Detta krav har inte fått något entydigt politiskt svar (ännu), för närvarande är det en polisiär tillståndsfråga och avgörs från fall till fall. I dagsläget är det bara Fittja moské som får ha böneutrop.
Jag har tidigare huvudsakligen lutat mig mot den klassiska liberala universalismen med dess ensidiga fokus på individuella rättigheter och syn på nationalstaten som ett nödvändigt ont. Men jag har börjat inse att den inte ger alla svar i dagens värld. Den är fortfarande en bra grund, att överge den helt vore att kasta ut barnet med badvattnet. Men den behöver kompletteras.
Frågan om böneutrop från moskéer i Sverige blir svår. Först kan vi konstatera att det inte blir bra om man helt fritt får föra oväsen i tätorter, det leder till att folk blir störda och en ökad bullernivå som är dåligt för hälsan. Alltså är det rimligt att man behöver tillstånd för att regelbundet föra oväsen i en tätort. Men vi har en massa kristna kyrkor som ringer i sina klockor, vilket rimligtvis kan anses vara lika störande som böneutrop från moskéer. Och vi ska ju ha religionsfrihet, alltså måste muslimer få samma rätt som kristna har. Alltså måste vi tillåta böneutrop från alla moskéer i Sverige, eller förbjuda kristna kyrkor från att ringa i klockorna.
Det där blev ju inte så bra. Hur gör vi nu? Jo, vi kompletterar med konceptet sedvanerätt. Det innebär att man har rätt att fortsätta göra sådant som man gör i dag och har gjort under lång tid.
Kristna kyrkor i Sverige har alltså sedvanerätt att fortsätta med klockringning. Men vi behöver inte tillåta böneutrop från moskéer eftersom muslimer inte har någon motsvarande sedvanerätt i Sverige.
Observera att sedvanerätten är knuten till en viss geografisk plats, ett visst samhälle eller en viss nation. Den är inte knuten till en individ, och inte heller till en grupp. Muslimer har sedvanerätt att ha böneutrop i traditionellt muslimskt dominerade länder, men om de flyttar till Sverige kan de inte ta med sig den sedvanerätten hit. En svensk kristen kan inte heller ta med sig sin sedvanerätt till klockringning till Saudiarabien.
Sedvanerätten motiverar också att svenska är huvudspråk i Sverige, och att vi har nationella minoritetsspråk, eftersom folk med dessa språk som modersmål har bott här under lång tid. Och omvänt så behöver vi inte ge t.ex. arabiska någon speciell ställning i Sverige, trots att det språket numera är det största efter svenska.
Sedvanerätten är inte binär, den uppstår successivt och blir starkare med tiden. När det gäller religioner så har förutom protestanter även judar en viss sedvanerätt i Sverige, eventuellt också katoliker. Dock inte muslimer, ortodoxt kristna, hinduer eller buddister.
Sedvanerätten är inte absolut, den trumfar inte individuella rättigheter. Den kan inte motivera sådant som är direkt skadligt eller uppenbart bryter mot individuella rättigheter, men kan motivera sådant som är relativt harmlöst men inte helt självklart (t.ex. klockringning).
Individuella rättigheter kan också motivera en hel del utan att det behövs sedvanerätt. Jag ser t.ex. inga problem med att det byggs några moskéer i Sverige, så länge gällande regler kring bygglov följs och de inte finansieras med skattemedel. Muslimer bör i de flesta (men inte alla) sammanhang ha rätt att klä sig i traditionella kläder, t.ex. hijab. Dock så bör religiöst motiverad klädsel inte skyddas av diskrimineringslagen.