Coronaförvirring

Nu råder total förvirring gällande hanteringen av coronapandemin i Sverige.

Å ena sidan häver man de särskilda rekommendationerna för 70+ och riskgrupper, och öppnar för större publik på idrotts- och kulturarrangemang. Å andra sidan skärper man reglera för nattklubbar. Se SVT.

Detta mot bakgrund av att smittspridningen låg på en stabilt låg nivå i drygt två månader under sommaren, och vi sett en tydlig ökning av smittspridningen sedan mitten av september. Detta inte bara i Sverige, vi ser liknade mönster i många andra länder. Det borde inte vara så svårt att dra slutsatsen att sommarlov och/eller sommarklimat minskade smittspridningen, och att det tilltagande vinterklimatet nu kan komma att förvärra situationen framöver och att det inte kommer bli bättre före jul (och troligtvis inte förrän våren är här).

Det må i och för sig vara rimligt att häva de särskilda rekommendationerna för 70+ och riskgrupper, eftersom de riskerar drabbas psykisk ohälsa p.g.a. isolering. Det är dock helt obegripligt att det görs just nu. Rimligare hade varit att göra det någon gång i juli när man såg att såväl smittspridning, belastning på vården och antal döda gått ner kraftigt. Möjligtvis 1 augusti för att vara säker på trenden, men nu när trenden vänt uppåt blir det märkligt.

Det är absolut inte läge att lätta några restriktioner för idrott/kultur nu. Som jag skrivit tidigare bör de tidigare restriktionerna ligga kvar minst året ut.

Det är bra att man inför hårdare restriktioner för nattklubbar, men det kommer för sent, man borde inte infört de lättnader man gjorde 8 oktober.

Jag är å ena sidan tacksam för att Sverige inte gjort någon drastisk s.k. lockdown som hade inskränkt individuell frihet och äventyrat grundläggande samhällsfunktioner. Det hade t.ex. inte varit bra att helt stänga ner grundskolan (inte för en sjukdom som mycket sällan drabbar barn).

Men å andra sidan tycker jag att betydligt mer hade kunnat göras – och fortfarande kan göras – för att med mildare åtgärder minska smittspridningen (och därmed belastning på sjukvården, allvarligt sjuka och dödsfall). Framförallt tycker jag att man kunde gjort bättre prognoser, haft bättre framförhållning och infört/avskaffat åtgärderna med bättre timing.

Man kan kanske hävda att det är lätt att vara efterklok och nu säga vad man borde gjort i våras. Men att regeringen och Folkhälsomyndigheten nu under hösten, när vi har halva facit i hand, fortfarande agerar så tafatt och godtyckligt är under all kritik.

Man kan fundera på varför Sverige, till skillnad från många andra länder, aldrig införde riktigt drastiska åtgärder. Handlar det om att vår Folkhälsomyndighet var kompetent och att vår regering var klok och hade is i magen? Eller handlar det snarare om att Folkhälsomyndigheten är inkompetent och styrs av prestige, och att regeringen är svag och handlingsförlamad?

Vi ser ju tydliga tecken på att regeringen är svag och handlingsförlamad på många andra områden, och så var det även före coronaepidemin. Det gäller t.ex. hanteringen av gängvåldet, migrationen och arbetsrätten. Man kan nog inte förvänta sig att denna regering ska vara särskilt handlingskraftig på andra områden heller, inte ens när det saknas en tydlig partipolitisk polarisering.

Jag antar att detta är vad man kan förvänta sig av en minoritetsregering bestående av två partier som inte alltid drar jämt, med formaliserat stöd av två andra partier (Januariöverenskommelsen) som på viktiga områden har en helt annan agenda än det största regeringspartiet, och dessutom beroende av ytterligare ett parti för att få majoritet i Riksdagen.

Detta bådar inte gott för Sverige. Jag hoppas att vi kan få till stånd en bättre regering efter nästa Riksdagsval om två år, och att inte alltför mycket skada orsakas före dess.