Dagens trygghetssystem orättvist!

Sverige har offentliga socialförsäkringar som baseras på den s.k. inkomstbortfallsprincipen. Det innebär att om man av någon anledning förlorar sin inkomst så får man ersättning som baseras på denna.

Det är vanligt att diskutera ersättningsnivå och tak (högsta ersättning), men vi vill ta upp en annan aspekt, nämligen hur lång tid inkomstrelaterad ersättning skall kunna betalas ut. Arbetslösthetsförsäkringen (a-kassa) och sjukpenning har ganska slappa regler som jag vill ifrågasätta.

Syftet med dessa försäkringar är att skydda mot fullständigt inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet. Inkomstbortfallsprincipen är rimlig eftersom det kan vara väldigt svårt att snabbt anpassa sitt liv till en lägre inkomstnivå (till exempel om man har ett dyrt boende). Sjukdom och arbetslösthet kommer ju ofta oplanerat. Försäkringarna ger ca 80 procent av tidigare inkomst upp till ett tak på ca 24 000 kronor per månad.

Det är dock inte rimligt att under längre tid (många år eller kanske livet ut) få ersättning baserad på tidigare inkomst från ett jobb man inte längre utför och aldrig mer kommer att utföra. Det är inte rättvist att vissa långtidssjuka/långtidsarbetslösa får högre ersättning än andra, bara för att de råkade ha ett mer välbetalt jobb någon gång för många år sedan. Om man får lite tid på sig går det att successivt anpassa sig till en lägre inkomstnivå. Dessa försäkringar bör ses som ett skydd vid tillfälliga problem, och som en övergångslösning vid långvariga problem. De bör inte ses som en permanent försörjningslösning.

A-kassan är formellt sett redan begränsad till ett år, vilket är rimligt. Dock finns många kryphål i form av AMS-åtgärder för att kunna förlänga a-kasseperioden. Alla dessa kryphål bör avskaffas och efter sina 360 dagar skall det vara definitivt slut.

Sjukpenningen har ingen sådan tidsgräns, utan kan i princip utbetalas fram tills pensionen. Man kan tänka sig att ersättningen börjar trappas ner efter ett år och att den är helt frikopplad från tidigare inkomst efter två år.

Vad skall då hända med de som blir utförsäkrade efter en längre tids arbetslöshet eller sjukdom? De bör ges en grundersättning som är lika för alla och inte baserad på tidigare inkomst. Denna grundnivå skall samtidigt utgöra golv för den inkomstrelaterade ersättningen, d.v.s. om man hade så låg lön att 80 procent av den blir lägre än grundnivån skall man ändå få grundnivån från början. Denna grundnivå bör vara lägre än vad man tjänar på ett heltidsjobb. Idag finns det en golvnivå i sjukpenningen på 7 277 kronor per månad (det ger ungefär 5 500 kronor efter skatt). Om förslaget genomförs bör denna nivå höjas, kanske till 8 000 kronor (ca 6 000 kronor efter skatt).

Idag har Sverige stora problem med stor sjukfrånvaro och många långtidssjukskrivna. Efter cirka ett års sjukskrivning så tror vi att ytterligare sjukskrivning inte ökar chanserna att komma tillbaka till sitt gamla jobb nämnvärt. Tvärt om finns det många undersökningar som tyder på att lång sjukskrivning snarare minskar chanserna att komma tillbaka och i sig leder till ökad ohälsa. Å andra sidan skulle många av dagens långtidssjukskrivna mycket väl klara av att utföra något annat jobb än det som de blev sjukskriva ifrån.

Tyvärr är dagens system utformat så att det är riskabelt och olönsamt för en sjukskriven att prova på ett annat jobb som har lägre lön än det gamla, för då förlorar man en fördelaktigsjukpenning. Dagens rehabiliteringsstöd fungerar inte heller bra eftersom det innebär samma risk.

Vårt förslag skulle ta bort den bidragsfälla som dagens system innebär och låta en långtidssjukskriven pröva gå tillbaka till arbetsmarknaden i sin egen takt. Samtidigt skulle det minska statens kostnader för sjukskrivningar, som snart kommer uppgå till 100 miljarder om inget görs.

Vissa tycker säkert att mina förslag är cyniska, de slår hårt mot utsatta grupper i samhället och drabbar främst svaga grupper vilket är orättvist. Då begår man dock det vanliga misstaget att betraka dagens system som per definition rättvisa, och varje förändring ses då som orättvisa. På vilket sätt är det rättvist att vårdbiträdet Lena har lägre sjukpenning än svetsaren Östen, enbart på grund av att Östen hade högre lön för flera år sen?

Vi kan inte se det rättvisa i att man i längden får ersättning baserad på lönen av ett jobb som man inte på länge utfört, och troligtvis aldrig kommer att utföra mer. Rätten att under lång tid behålla en del av lönen från ett gammalt jobb bör ifrågasättas. Dessutom drabbas de långtidssjukskrivna av dagens system eftersom lång frånvaro i sig skapar ohälsa. Slutligen så måste man inse att dagens system är ohållbart i längden, vilket tydligt illustreras av regeringens ogenomtänkta panikåtgärd att minska ersättningen från 80 procent till 78 procent. Den typen av panikåtgärder kan drabba låginkomsttagare orimligt hårt vid kortare sjukskrivningar.

Det är bättre att vara generös mot korttidssjukskrivna låginkomsttagare än motlångtidssjukskrivna höginkomsttagare.

_Publicerad i Upsala Nya Tidning 2003-07-23 tillsammans med Jenny Travis och Carl Bengfors.
_