Etik och juridik

I vårt samhälle finns det en uppsättning regler i form av lagar som reglerar vad vi får och inte får göra. Ofta (men inte alltid) handlar detta om att förhindra att en människa agerar på ett sätt som skadar andra människor. Den som bryter mot dessa regler riskerar ställas inför domstol och bli straffad.

Inom ramen för lagarna finns det en betydande frihet att agera på olika sätt. Detta begränsas dock ytterligare av etiken. Vissa saker gör man bara inte, även om det råkar vara lagligt och det inte leder till något formellt straff.

Juridik och etik är båda nödvändiga, de kompletterar varandra. Eftersom etiken inte är helt tillförlitlig, man kan inte lita på att alla människor alltid agerar etiskt, så behövs även lagar för att motverka grovt oetiskt beteende. Å andra sidan är juridiken oflexibel och lämnar inte mycket utrymme för individen att självständigt bedöma hur hon ska agera.

Det förefaller som om vissa anser att allt som är oetiskt också bör vara olagligt, och att man bör sträva dit. Jag håller inte med om detta.

För det första tror jag att det är omöjligt att komma dit, och om vi försöker alltför hårt så kommer en hel del annat att bli olagligt “på köpet” helt onödan eftersom juridiken till sin natur är mer oflexibel än etiken.

För det andra riskerar en strävan efter att lagstifta mot allt som är oetiskt att reducera den etiska diskussionen till att handla om vad som bör vara olagligt, och folk kan invaggas i tron att allt som inte är direkt olagligt är helt OK att göra. Det vore djupt olyckligt. Vi behöver en levande etisk diskussion som handlar om vad som är OK att göra, oavsett om det är olagligt eller inte. Varje individ måste ta självständigt ansvar för sina handlingar, det är inte tillräckligt att bara följa lagen. Folk bör ha en genomtänkt personlig moral som inte är direkt beroende av juridiken.

Dessutom är juridik ett kostsamt sätt att hantera oetiska handlingar på. Polis, åklagare, domstolar och kriminalvård kostar samhället betydande summor. Om man kan motverka oetiskt beteende på andra sätt finns det mycket att vinna.

När man ska lagstifta är det inte tillräckligt att formulera en etisk princip i lagtext. Man måste också fundera kring hur den i praktiken kommer att hanteras i en domstol. Kommer den att kunna hanteras på ett sätt som är effektivt (det går att få någon dömd) och rättssäkert (oskyldiga döms inte)? Om inte så bör den nog förbli en, förvisso viktig, etisk princip och hållas utanför lagen.

Ibland motiveras lagar med att de sänder signaler om vad som är OK att göra och inte. Jag menar att en lag inte enbart, eller ens huvudsakligen, kan motiveras så. Vi behöver andra sätt, utanför juridiken, för att sända dessa signaler. Vi behöver en levande etisk diskussion och opinionsbildning i samhället.

Det finns alltså en hel del oetiska handlingar som vi inte bör lagstifta kring, utan istället motverka genom offentlig etisk diskussion och opinionsbildning. Jag kommer här ge några konkreta exempel. Kanske kommer du som läser inte att hålla med på alla punkter. Det är helt OK, man kan vara överens om den övergripande principen och ändå komma till olika slutsatser i konkreta fall.

Sexualbrott

Efter flera uppmärksammade gruppvåldtäktsfall de senaste åren där det ibland har varit svårt att få gärningsmännen dömda krävs det från flera håll skärpt lagstiftning, som ofta handlar om samtyckeskrav. Det innebär alltså att det blir förbjudet att ha sex med någon som inte gett samtycke. Det låter bra, och är etiskt rätt (det är oetiskt att ha sex med någon som inte gett samtycke), men jag tror det blir svårt att få det att fungera juridiskt.

Sex har man oftast avskilt, utan vittnen eller annan dokumentation. Dessutom är det vanligt att man inte uttryckligen frågar om lov innan. Detta gör att det det blir svårt att definiera och bevisa samtycke i en domstol.

Samtyckeskrav förutsätter dessutom att det finns en drivande part som ska få samtycke och en annan part som ska ge samtycke. Men vem som är drivande är inte alltid uppenbart och kan bli svårt att reda ut i efterhand i en domstol. Vissa prominenta och ihärdiga förespråkare för samtyckeskrav, t.ex. straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud, argumenterar på ett notoriskt heteronormativt sett och förutsätter utan vidare att förövare vid sexualbrott alltid är en man (eller fler män) och offer alltid är en kvinna. Det tycker jag inte är rimligt.

Jag menar att samtyckeskrav är att ta lagstiftningen ett steg för långt, det är något som bör hanteras etiskt och inte juridiskt.

Allmosor

Statsvetarprofessor Bo Rothstein har föreslagit (DN Debatt 2013­-12­-28) att det ska bli förbjudet att ge pengar till tiggare (men inte förbjudet att tigga), och motiverar det med att allmosor bidrar till att cementera tiggarnas misär och förnedring. Han jämför ett förbud mot allmosor med sexköpslagen.

Även om man delar Rothsteins analys av allmosornas effekt bör man motsätta sig
lagstiftning. Det är knappast så enkelt att det alltid skadar att ge pengar till tiggare. Om man tror att det ofta skadar så bör man upplysa folk om det och uppmuntra folk att sätta sig in i den enskilda tiggarens situation och fundera på hur man bäst kan hjälpa. Och avråda folk från att slentrianmässigt ge allmosor till alla som det verkar vara synd om. Uppmana folk att ta eget ansvar för sitt agerande helt enkelt, vilket är vad etik handlar om.

Yttrandefrihet

Vi har ett antal juridiska inskränkningar i yttrandefriheten, vissa saker är förbjudna att yttra. Det är rimligt i de flesta fall, men lagen om hets mot folkgrupp är problematisk. Lagen lyder så här (BrB 16:8):

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Yttrandefrihet är mycket viktigt, och det måste till synnerligen starka skäl för att inskränka den. Att uttrycka missaktning för någon grupp är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inskränka yttrandefriheten. Det är i de flesta fall oetiskt att göra så, men det bör inte vara olagligt. Det är bättre att bemöta illasinnad missaktning i en öppen debatt än att förbjuda det.

Det finns en poäng i att förbjuda hets och hot mot grupper, eftersom det kan leda till att individer i utpekade grupper blir utsatta för våld. Det finns dock andra problem med lagen om hets mot folkgrupp.

För det första har lagen om hets mot folkgrupp ibland använts (främst av islamister) som ett sätt att tysta ner islamkritik, de tolkar den som en form av blasfemilag. Nu skulle troligtvis ingen bli dömd i svensk domstol (eller ens åtalad) enbart för religionskritik, men bara det faktum att aggressiva islamister polisanmäler för hets mot folkgrupp kan leda till en självcensur som är skadlig för samhällsdebatten.

För det andra skyddar lagen om hets mot folkgrupp bara vissa (huvudsakligen godtyckligt) utvalda grupper, och utesluter alla andra grupper. Sexuell läggning lades till 2002, och vissa tycker att funktionshinder också bör läggas till. Det vore bättre om lagen automatiskt gav likvärdigt skydd åt alla.

Man skulle kunna tänka sig att utvidga förbudet mot uppvigling till att omfatta även mycket av det hets och hot som hets­lagen idag används till. I så fall kan lagen om hets mot folkgrupp avskaffas helt.

Mikael Ståldal, 2014. Texten är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens.