Vad är hållbar utveckling?

Brundtlandkommissionen (egentligen World Commission on Environment and Development) myntade i sin rapport Our Common Future 1987 begreppet s_ustainable development_. Den mest grundläggande definitionen lyder “en utveckling som tillfredställer dagens människors behov utan att inskränka framtida generationer av människors möjligheter att tillfredställa sina behov”. Denna rapport utgjorde grunden för FN-toppmötet i Rio de Janeiro 1992 som resulterade i Riodeklarationen och Agenda 21.

Den vedertagna svenska översättningen är “hållbar utveckling”. Även om jag anser att “uthållig utveckling” är en bättre översättning så kommer jag i fortsättningen hålla mig till den vedertagna.

Begreppet innefattar förvaltarskapstanken, då man skall ta hänsyn till kommande generationer.

Det finns tre aspekter på hållbar utveckling: ekonomisk, social och ekologisk. En viktig poäng är att man måste ha en helhetssyn och beakta alla tre tillsammans. Det innebär att man inte bara kan se till miljön (ekologin) utan att bry sig om hur människors villkor påverkas. Att förbättra villkoren för fattiga i u-länder anses vara en viktig del i hållbar utveckling.

Statisk kontra dynamisk tolkning av hållbar utveckling

Många tolkar hållbar utveckling så att allt som man inte kan fortsätta med hur länge som helst är ohållbart och snarast måste upphöra, t.ex. förbrukning av ändliga naturtillgångar. Detta bygger i grund och botten på en alltför statisk syn på samhället och missar utvecklingsdelen av hållbar utveckling. Ibland talar man till och med om “hållbart samhälle”, vilket understryker den statiska tolkningen. Hållbar utveckling är inte ett statiskt tillstånd, utan måste vara en dynamisk process (detta framgår också ganska klart i Our Common Future).

Det finns ingen anledning att “i förebyggande syfte” genomföra förändringar som man tror kommer att behövas någon gång i framtiden. Visst kan det vara bra att planera lite framåt, men att försöka planera för saker som man tror kommer hända om 100 år är inte bara onödigt utan också dumt. Även om det går att förutsäga hur länge jordens tillgångar av olika metaller, fossila bränslen, etc. kommer att räcka med dagens användning (vilket i sig är tveksamt) så går det inte att förutsäga hur tekniken kommer att utvecklas och hur stort behovet av dessa kommer att vara om 100 år.

Om man tittar på historien så ser man att människan åtminstone de senaste 10000 åren hela tiden har utvecklat tekniken och därigenom kunnat utnyttja naturtillgångar effektivare och dessutom kunna ta nya typer av naturtillgångar i anspråk. Denna process har gått snabbare än någonsin de senaste seklen och allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortgå.

Det finns ett väl utprövat system för att hantera ändliga naturtillgångar, nämligen marknadsekonomi. Om någon naturtillgång håller på att ta slut så stiger priset vilket ger incitament att utveckla nya tekniker med mindre eller inget behov av naturtillgången ifråga. I ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet, fri forskning och välfungerande marknadsekonomi så löser sig många problem på egen hand om bara klåfingriga långtidsplanerare håller sig borta. Att säkerställa hållbar utveckling handlar till stor del om att bygga upp och bevara dessa samhällsinstitutioner. Det är dock nödvändigt att komplettera marknadsekonomin med att internalisera externa kostnader, t.ex. miljöfarliga föroreningar.

Det finns inget som tyder på att vi går mot knapphet på naturtillgångar eller andra resurser, tvärt om så är priset på många resurser idag längre än det någonsin varit tidigare. Grundläggande brist på resurser är inte, och har i historien sällan varit, något problem. När resursbrist har förekommit så har det oftast varit relativt lokalt och berott på diktatur, planekonomi, krig eller anarki, alltså frånvaron av de nödvändiga samhällsinstitutionerna.

Det har gjorts många förutsägelser om framtida resursbrist, men alla sådana har visat sig vara helt felaktiga. Ett exempel på en förutsägelse som blev helt fel är när man hävdade att Kina aldrig kunde få ett fullt utbyggt telefonnät då jordens kopparfyndigheter inte skulle räcka. Idag använder man inte bara koppartråd utan också optiska fibrer och radiolänkar för att bygga telefonnät.

Konkret exempel på ändliga naturtillgångar

Många strävar hela tiden efter förnybara energikällor och hävdar att fossila bränslen och kärnkraft inte är förenliga med en hållbar utveckling då deras bränsle kommer att ta slut om några hundra år. Men varför skulle det vara mer hållbart att avveckla kärnkraften idag, än att vänta tills bränslet faktiskt börjar ta slut och avveckla den då? Kärnkraften måste fasas ut i långsam takt invänder någon. Måhända, men med tanke på att utfasningsperioden brukar sägas vara 20-30 år och uranet räcker minst 200 år (med dagens teknik och omfattning) så ter det sig alldeles för tidigt att börja avveckla idag. Man bortser också från att det med teknik som redan finns (bridreaktorer och avfallsupparbetning) går att få ut tiotals gånger mer energi ur samma mängd naturligt uran. Men framförallt så bortser man från möjlig teknikutveckling, ty rent fysikaliskt är potentialen ännu mycket större.

Genom att använda kärnkraft i 100 år till så slipper man ersätta den med de ganska dåliga alternativ som finns idag och kan istället om 100 år ersätta den med de betydligt bättre alternativ som säkerligen har hunnit utvecklats tills dess. Förbrukning av ändliga naturtillgångar är alltså inte bara relativt oproblematiskt, utan också i många fall fördelaktigt.

publicerad i Liberala Ungdomsförbundets Miljöstudiecirkel