Den liberala miljöpolitiken

Den liberala miljöpolitiken utgår från människan. Vi vill värna miljön eftersom en förstörd miljö är ett hot mot människors hälsa, välstånd och överlevnad. Liberalismen tar därmed avstånd från den naturromantiska syn som tillskriver naturen ett egenvärde oberoende av människan. Däremot erkänner vi ett ansvar gentemot alla människor, inklusive de som ännu inte är födda, vilket ger oss vittgående skyldigheter att ta hand om miljön.

En del nyliberaler menar att miljöpolitik är överflödigt och att alla miljöproblem kan hanteras med äganderätter enligt principen att all miljöförstörelse skadar någon människa eller någon som någon människa äger. Resonemanget har sina poänger, och i en del fall är äganderätter ett bra sätt att hantera miljöproblem. Men det funkar inte alltid. Många miljöpåverkande utsläpp är diffusa och det är praktiskt omöjligt att bevisa att just DHL:s lastbil släppte ut den kväveoxid som gjorde att bonden Nils fick sämre potatisskörd eller att moster Agda fick astma. Ännu svårare blir det med växthuseffekten där dagens utsläpp kan orsaka skador var som helst i världen flera decennier fram i tiden. Alltså behövs det en miljöpolitik som begränsar de utsläpp som vi vet kan orsaka problem, även om det inte går att bevisa någon konkret skada just nu.

Det viktigaste verktyget för att begränsa miljöfarliga utsläpp, och annan miljöfarlig verksamhet, är att internalisera externa kostnader. Det innebär att man uppskattar kostnaden för den miljöskada som uppstår (den externa kostnaden) och ser till att den som orsakar skadan får betala den (internalisera denna externa kostnad). I praktiken är det oftast svårt att uppskatta kostnaden för miljöskador, men även en halvtaskig gissning brukar ge godtagbara resultat. Det är också ofta svårt att identifiera vem som drabbas av skadan, då kan man låta pengarna gå in i statskassan i form av en miljöskatt.

Viktigt är att de miljöskatter eller avgifter som används för att internalisera externa kostnader sätts på konkreta miljöproblem och sätts i proportion till hur stort miljöproblemet är. Den generella elskatt som vi har i Sverige är ett exempel på hur man inte bör göra. Elförbrukning i sig är inte miljöfarligt, och olika sätt att producera el har vitt skilda miljökonsekvenser. Därför bör man istället ha miljöskatter på de konkreta miljöfarliga utsläpp som elproduktion orsakar, det skulle leda till att olika sätt att producera el drabbas av olika höga miljöskatter. (Man kan i och för sig tänka sig att det är vettigt att ha en fiskal skatt på el, precis som vi har fiskala skatter på arbete, fastigheter, kapitalintäkter etc, men då bör man inte låssas att det skulle vara en miljöskatt.)

Internalisering av externa kostnader kan även användas för sånt som strikt taget inte är miljöproblem, men som ändå orsakar olägenheter för andra människor. Biltrafik i storstäder orsakar egentliga miljöproblem genom avgasutsläpp, men också buller och trängsel (trängsel gör att andra människors resor tar längre tid). Trängselavgifter kan användas för att internalisera alla dessa kostnader.

2006-09-26