Energipolitik
Energipolitiken i Sverige har under de senaste 30 åren präglats av oerhörda konflikter och motsättningar, huvudsakligen kopplat till kärnkraften. Det har i många avseenden varit olyckligt för Sverige. Orimligt mycket uppmärksamhet har ägnat åt detta och annat blivit lidande. Det har skapats konstlade motsättningar mellan olika alternativ som båda behövs. Fokus har ofta legat på att lösa icke-problem medan verkliga problem blivit förbisedda.
Det är nu hög tid att omvärdera invanda föreställningar och fundera på vilka viktiga problem vi egentligen står inför och hur vi ska lösa dem.
De stora problemen som Sverige, resten av Europa och resten av världen står inför är:
- Kimatförändringen p.g.a. koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen.
- Miljö- och hälsofarliga luftföroreningar från förbränning (partiklar, kväveoxider, svaveldioxid, cancerframkallande kolväten, etc).
- Beroende av olja och naturgas från instabila eller otrevliga länder (som t.ex. Iran och Ryssland).
Alla fossila bränslen, kol, olja och naturgas, bidrar till åtminstonde två av dessa tre problem. Alla bidrar till 1:an, främst kol bidrar till 2:an och olja/naturgas bidrar till 3:an. Alltså är det viktigt att snabbt och kraftigt minska användningen av alla fossila bränslen. Och inte bara i Sverige utan i hela Europa (och helst i hela världen). Att i stor skala ersätta ett fossilt bränsle med ett annat är kortsiktigt och ohållbart. Då naturgas i dagsläget är minst problematiskt så är det rimligt att prioritera minskning av kol och olja, men att göra det genom att kraftigt öka användningen av naturgas duger inte. Då naturgas är svårt att lagra riskerar en ökad användning utsätta oss för svåra bristsituationer i framtiden.
Målet för Sveriges energipolitik bör alltså vara att minska användningen av fossila bränslen i Europa. Då Sverige delar både utsläpp och elnät med övriga Europa så duger det inte att betrakta vårt land som en isolerad ö. Nästan allt måste ses i ett europeiskt perspektiv. Detta kan illustreras av vad som hände när Sverige stängde Barsebäck. Då ökande importen av el från Danmark och det ledde till ökad kolkraftsproduktion där, vars utsläpp drabbade även Sverige.
Sverige har, dessbättre, nästan ingen kolkraft. Men våra grannländer Danmark, Tyskland och Polen har mycket kolkraft och vårt elnät är sammankopplat med dessa länder. Kolkraft är också det energislag som brukar användas på marginalen i Europa. Det innebär att ökad elproduktion eller minskad elkonsumtion i Sverige leder till minska kolkraftsproduktion, och minskad elproduktion eller ökad elkonsumtion i Sverige leder till ökad kolkraftsproduktion (allt annat lika). Det betyder att så länge som de finns mycket kolkraft i våra grannländer så borde vi sträva efter att öka vår elproduktion så mycket som möjligt (utan att använda fossila bränslen), och minska vår elkonsumtion (utan att det leder till att fossila bränslen används istället för uppvärmning eller transporter).
Det är hög tid att bilägga konflikten mellan kärnkraft och vindkraft. Vi behöver både ock för att bli av med kolkraften! Vindkraftsanhängare hävdar ofta att de inte kan konkurrera med kärnkraften, men det behöver de inte göra, det finns gott om kolkraft att konkurrera med.
Den politiska styrningen av energiproduktionen bör uteslutande bygga på principen om internalisering av externa kostnader, och det bör helst tillämpas likformigt inom hela EU. Att bara tillämpa det i Sverige samtidigt som vi är hopkopplade med andra länder är problematiskt.
2006-10-03