Jag bor sedan ett par år tillbaka i Stockholmsförorten Högdalen. Det är en gammal förort från 1950-talet, och byggdes alltså före miljonprogrammet. Liksom de flesta andra förorter ser Högdalen mycket annorlunda ut än Stockholms innerstad. I innerstaden finns huvudsakligen stadsmässig bebyggelse i form av slutna kvarter och kommersiella lokaler (butiker, restauranger, caféer) i botten av bostadshusen är vanligt. I Högdalen finns det mest fristående bostadshus, och kommersiella lokaler är sällsynt.

Joakim Larsson och Dennis Wedin från Moderaterna i Stockholms stad skriver i SvD om det senaste amorteringskravet på bolån, och vill lätta på kraven eftersom det råder svår bostadsbrist och många inte har råd att köpa bostäder i Stockholm. Jag instämmer i problembeskrivningen, det råder bostadsbrist och det är svårt för många att köpa en bostad i Stockholm. Det gäller inte minst för unga som vill skaffa sig sitt första egna boende.

Det senaste decenniets kraftiga invandring har satt ökad press på de redan stela bostadsmarknaderna på många håll i landet, inte minst i storstäderna. Trångboddheten, svarthandeln med hyreskontrakt och andrahandsuthyrning till orimliga priser ökar. Det sägs att organiserad brottslighet har hittat ett nytt sätt att tjäna pengar. Vad gör regeringen åt detta? Man har nyligen presenterat en lagrådsremiss med åtgärder mot handel med hyreskontrakt. Där föreslås dels skärpta regler kring hantering av hyreskontrakt:

Finansinspektionen backar och kommer inte att införa något amorteringskrav för bolån. FI har inte lagstöd för att införa något sådant amorteringskrav, vilket de inte hade koll på. Tack vare FI:s monumentala inkompetens så har nu bostadspriserna trissats upp ytterligare genom att folk har trott på FI och haft bråttom att köpa bostads innan det utlysta amorteringskravet skulle införas. Gör verkligen Finansinspektionen någon nytta, eller bara skada? Kanske dags att lägga ner.

Mark- och miljööverdomstolen har beslutat att Arlanda flygplats kan bibehålla och utveckla sin verksamhet enligt plan. Därmed är det möjligt att flytta en del av dagens trafik på Bromma till Arlanda, och det är dags att fatta beslut om att lägga ner Bromma flygplats och bygga välbehövliga bostäder på området. Att den totala flygkapaciteten i Stockholmsregionen kommer minska något bör inte ses som ett problem, det är bra då för mycket flygtrafik inte är miljömässigt hållbart.

Tankesmedjan Levande Staden ifrågasätter på SvD Brännpunkt parkeringsnormen. Parkeringsnormen ålägger de som bygger nya bostäder ett ansvar att se till att det finns ett visst antal parkeringsplatser tillgängliga. Erik Slottner (KD) replikerar och vill justera parkeringsnormen, men vägrar gå med på att den ska avskaffas. Jag håller helt med Levande Staden. Idag har vi i Stockholm (och andra större städer) stort behov av att det byggs nya bostäder och dessutom problem med att nyproduktion tenderar att bli dyrt.

Stockholms handelskammare och Jerker Söderlind föreslår att man 20 000 nya bostäder kring Järvafältet och gör om det till en stadspark, med inspiration från Central Park i New York. Se artikel 1 och 2 i Metro. Ingen dum idé. Till att börja med bör man bygga ett stråk med rejäla bostadshus precis norr om E18, hela vägen mellan Hjulsta och Rinkeby. Det skulle minska E18:s barriäreffekt och bidra till att minska Tenstas och Rinkebys isolering.

Det är med blandade känslor jag läser Folkpartiet Stockholm på SvD Brännpunkt. Å ena sidan rimlig och relevant kritik mot att en stor tillbyggnad i Stockholms city uteslutande kommer bestå av kontor, och inga bostäder. Å andra sida en estetisk invändning som verkar bottna i en allmän ovilja att bygga något högre än idag i city. Ligger i linje med tidigare kritik mot föreslagna höga byggnader i city. Invändningen att NK:s vackra sekelskiftesbyggnad kommer att framstå som en grindstuga känns rätt krystad.

På SVT Rapport så kan man idag se ett syftreportage om en äldre kvinna som tvingas sälja sin döda mors smycken för att kunna få en ny lägenhet bättre anpassad till hennes handikapp. Det är givetvis synd om kvinnan för att hon har fått en ryggskada, men jag har svårt att tycka synd om henne för att hon tvingas sälja sin döda mors smycken. Att spara värdefulla smycken från avlidna släktingar är en lyx som inte alla har råd med.

Christer Nylander och Madeleine Sjöstedt (fp) vill bygga ett nytt operahus i Stockholm och föreslår att det byggs bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. Magnus Andersson (c) repklierar och menar att man bör prioritera att bygga nya bostäder istället. Det är lätt att känna sympati för Anderssons linje med tanke på hur svårt det är att få tag i bostad i Stockholm, och i synnerhet i Stockholms innerstad. En stad kan dock inte bestå av bostäder allena, då blir det som de många trista sovstadsförorter vi har i Stockholm.

I gårdagens Metro finns det på sidan 10 en artikel med rubriken “Ockerhyrorna kan ge fängelse”. Den handlar om att folk vill hyra ut sina bostäder i Stockholm till höga priser under princessbröllopet. Man hävdar att “ockerhyror” kan ge fängelse och och hänvisar till brottsbalken: Fällande domar för ocker och grovt ocker kan ge fängelsestraff. Brottsbalkens regler om ocker lyder så här (i 9:e kapitlet): 5 § Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

I en artikel i DN beklagar sig Maria Broome över att hon fick betala 12 000 kronor i månaden för att hyra en lägenhet i Stockholms innerstad i andra hand. Hon gick efteråt till hyresnämnden som tyckte att hyran borde varit drygt 5 000 kronor och kunde därmed tvinga den som hyrt ut att retroaktivt betala tillbaka 30 000 kronor. 12 000 kronor i månaden är inte alls någon orimlig hyra för en lägenhet i Stockholms innerstad (om vi antar att det var en 3:a).

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har släppt en rapport om diskriminering på bostadsmarknaden. Det är nog så att det förekommer diskriminering på bostadsmarknaden, och det är ett problem. Men DO nöjer sig inte med att konstarera den egentliga diskrimineringen och att föreslå åtgärder mot den. Man drar också in grumliga resonemang om “strukturell diskriminering” i sammanhanget. DO efterlyser öppna och tydliga system för bostadsköer och krav för att få en bostad, och det är helt rätt.

I USA finns det ett stort antal s.k. subprime-lån, d.v.s. bostadslån till folk som inte ansågs vara fullt kreditvärdiga och därmed inte fick reguljära bostadslån. Många av dem har sedan inte kunnat betala tillbaka lånen, och detta utlöste finanskrisen. (Att detta sen spred sig och fick så stor effekt på hela ekonomin, och på stora delar av världen utanför USA, har andra orsaker som jag inte tar upp här.) Hur kommer det sig då att så många personer som inte ansågs kreditvärdiga ändå fick lån?

Nu är omvandlingen av kommunala (s.k. allmännyttiga) hyresrätter till bostadsrätter i Stockholm i full gång. Se här. Att de som bor i hyresrätter erbjuds möjlighet att köpa loss sina lägenheter som bostadsrätter är i grunden positivt. Bostadsrätt är i många fall en bättre upplåtelseform som ger större inflytande över sitt boende och som ofta blir billigare i längden. Jag tycker dock att det är fel när de som bor i innerstaden eller andra attraktiva områden får köpa sina lägenheter till långt under marknadspris.

På Stockholms stads bostadsförmedling är man nöjda, nu är det “bara” tio års kö för att få en hyreslägenhet i Stockholms innerstad, mot fjorton års kö för fyra år sen, en förbättring med 30 procent! I Stockholms förorter kan man få en hyreslägenhet efter bara fyra år i kö. Detta kan beskrivas som att situationen har gått från att vara riktigt genomusel till att vara “bara” jätteusel. Om den genomsnittsliga kötiden är lägre än ett år så är det dåligt!