Elskatten höjdes vid årsskiftet från 36 öre/kWh till 39,2 öre/kWh. Regeringen motiverar detta med att det är en sedvanlig indexuppräkning utifrån KPI, som blir extra stor i år p.g.a. den höga inflationen.

Detta visar på hur skadlig elskatten och dess indexuppräkning är. Höga energipriser är en bidragande orsak till den höga inflationen som alla säger sig vilja bekämpa, men ändå låter man inflationen bidra till ännu högre energikostnad i en ond cirkel.

Efter fem år och tre valrörelser (två Riksdag, en Europaparlament) så har jag beslutat mig för att inte längre vara medlem i Medborgerlig Samling. Den här gången tänker jag inte gå med i något annat parti, utan tills vidare vara partipolitiskt oberoende.

Efter höstens Riksdagsval så har Sverige fått en ny regering, som har en tydlig ambition att göra en hel del tämligen annorlunda än de senaste åtta årens socialdemokratiskt dominerade regeringar. Även om det finns en del att kritisera i deras Tidöavtal så innebär det på många områden en rejäl förbättring utifrån mitt, och Medborgerlig Samlings, perspektiv.

Regeringen vill tillsammans med Sverigedemokraterna utreda möjligheten att den som i dag har permanent uppehållstillstånd istället ska få tidsbegränsat uppehållstillsstånd, se artikel på SVT.

Detta borde inte komma som någon överraskning eftersom detta står i Tidöavtalet:

En utredning ska se över under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas, till exempel genom att med en tidsfrist ge berörda uppehållstillståndsinnehavare realistiska möjligheter att erhålla medborgarskap.

Där står också:

Förslag om utmönstrande av permanenta uppehållstillstånd ska genomföras senast våren 2024.

Integrationsminister Anders Ygeman (S) har i en intervju i DN öppnat för att klassificera innevånare i nordiska och utomnordiska i syfte att bryta boendesegregering, på ett sätt som påminner om den danska klassificeringen i västliga och ickevästliga.

Detta har mött hård kritik från bl.a. DN, Aftonbladet och ett gäng forskare i Expressen, och Ygeman försöker nu slingra sig.

Jag är benägen att hålla med kritiken att detta framstår som obehagligt och faktiskt rasistiskt (även om kritiken stundtals är överdriven).

Många svenska företag vill nu med anledning av kriget i Ukraina undvika att använda rysk naturgas, se artikel i SVT. Som jag skrivit tidigare är det angeläget att bryta Europas beroende av rysk naturgas.

Men hjälper det att enskilda svenska företag slutar använda rysk naturgas, och istället använder naturgas från t.ex. Norge? Det är inte alls säkert, om de fortsätter att använda lika mycket naturgas totalt sett. Så länge bojkotten inte omfattar en stor del av marknaden så kommer någon annan istället använda mer rysk gas, och Ryssland kan fortsätta exportera lika mycket. Det skulle inte ens hjälpa om hela Sverige slutar, eftersom vi använder en liten del av all naturgas i Europa.

Efter en granskning av SVT så beslutar Socialstyrelsen att inte längre rekommendera hormonbehandlingar för minderåriga med könsdysfori.

Samtidigt får vi reda på att en förskola i Lund inte går med på att servera vegankost till ett barn på 1,5 år. Lunds kommun har beslutat att barn under tre år inte ska serveras vegankost på förskolor. Barnets mor blir upprörd och kallar detta för bakåtsträvande.

Bakom dessa två till synes orelaterade händelser tycker jag mig ana gemensamma drag. I båda fallen handlar det om en oroväckande trend av ideologiskt motiverade riskabla experiment på barn, samt ett hoppingivande motstånd från samhällets sida.

Det är välkänt att Vänsterpartiet (som tidigare hette Vänsterpartiet Kommunisterna, och ännu tidigare Sveriges Kommunistiska Parti) var trogna Moskva under hela tiden Sovjetunionen existerade, och därmed var ett direkt hot mot Sveriges säkerhet. Socialdemokraterna kände väl till detta, och såg noga till att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen och känsliga säkerhetspolitiska sammanhang.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 började Vänsterpartiet tona ner och ta avstånd från sitt kommunistiska arv. Jag hade börjat tro att man nu efter 30 år och ett par generationsskiftningar i ledningen hade lyckats med detta fullt ut och blivit ett normalt parti som tveklöst och självklart stödjer demokrati både i Sverige och övriga världen.

Rysslands exempellösa och helt oacceptabla invasion av Ukraina har besannat våra värsta farhågor. Uppenbarligen finns det få gränser för vad Putins regim är beredd att ställa till med, och få regler som den känner sig bunden av.

Tidigare ryska aggressioner mot andra länder har skett genom provokationer, hybridkrigföring och man har varit noga med att hitta på trovärdiga motiveringar för att legitimera dem. Motiveringarna har förvisso varit ohållbara, och aggressionerna oacceptabla, hela tiden. Men det har funnits en återhållsamhet och vilja att framstå som resonabel.

Regeringen har beslutat att de flesta restriktioner och rekommendationer mot covid-19 ska tas bort 9 februari.

Samtidigt vill Folkhälsomyndigheten att Riksdagen ska avklassificera covid-19 som allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom (Riksdagen beslutade att klassificera den så i juni 2020).

Jag tycker att man har alltför bråttom att avklassificera covid-19 som allmänfarlig sjukdom. Smittskyddslagen innehåller en rätt lång lista på allmänfarliga sjukdomar, varav många har stått där länge. Även om den senaste omikronvarianten av coronaviruset inte verkar angripa lungorna, och därmed sällan medför allvarlig sjukdom, sjukhusvård eller död så kan det inte alls uteslutas att det kommer fler varianter framöver, som kan vara betydligt farligare. Det räcker med att det kommer en ny variant som liknar delta i farlighet och smittsamhet i höst för att vi ska vara tillbaka på ruta ett.

Det är intressant att läsa reaktionerna på EU:s förslag att räkna kärnkraft som hållbart i sin s.k. taxonomi.

Sasja Beslik, hållbarhetschef för danska PFA Pension, ifrågasätter nu poängen med taxonomin och klagar på att nu “måste man ändå tänka själv“. Även Carina Silberg, chef för ägarstyrning och hållbarhet på Alecta, är obekväm med att kärnkraft inkluderas. Se artikel i DI.

Det är nedslående, jag rent ut sagt skrämmande, att höga chefer på stora kapitalförvaltare å ena sidan har blivit så ängsliga att de ogillar att behöva tänka själva, och å andra sidan är missnöjda med den (över)statliga vägledning som inte utformas precis som de vill.