Den svenska offentlighetsprincipen innebär i dagens samhälle med Internet och kraftfulla sökmotorer ett hot mot den personliga integriteten.

I ett nödrop på DN Debatt berättar Datainspektionens generaldirektör att vem som helst på en webbplats anonymt för en mindre kostnad kan ta reda på folks personummer, namn, adress, civilstånd, eventuella betalningsanmärkningar, kreditvärdighet, inkomst, och lite annat. Han hävdar att Kreditupplysningslagen (och Personuppgiftslagen) är satt ur spel p.g.a. yttrandefriheten på Internet.

Jag tror dock att grundproblemet inte är att någon webbplats tillhandahåller dessa uppgifter, och varken Kreditupplysningslagen eller Personuppgiftslagen är lösningen. Kreditupplysningslagen är tandlös. Personuppgiftslagen är så generell och långtgående att den skapar fler problem än den löser och den hotar yttrandefriheten.

DN intervjuar Petter Nilsson, vinnare av SVT:s “Toppkandidaterna” som gav 100 000 kronor av prispengarna till Syndikalistiska Ungdomsförbundets kampanj “Osynliga partiet“.

Fönsterkrossning, både i upploppen på 1 maj och stenkastningen mot centerpartiet, kommer på tal. Petter Nilsson försvarar de facto fönsterkrossning genom att säga att det är “ingen intressant fråga” och genom att vägra ta avstånd från det.

Petter Nilsson verkar anse att de som är “maktlösa” har rätt att kasta sten och krossa fönster. Hans devis skulle kunna vara Den som är utan makt kastar första stenen.

En del brukar hävda att muslimska kvinnor är förtryckta eftersom de tvingas bära slöja och är underordnade männen i familjelivet.

Jag menar att det beror på. Det finns svenska kvinnor som i vuxen ålder frivilligt konverterar till islam, och fortsätter bo kvar i Sverige. Oftast för att de gifter sig med en muslimsk man. En del av dem klär sig därefter i slöja och inordnar enligt traditionella muslimska familjemönstret. Dessa kvinnor är inte förtryckta, eftersom de frivilligt valt att leva så.

Det blir vanligare och vanligare att staten övervakar offentliga platser (gator, torg, tunnelbanor, parker, etc) med kameror, och syftet sägs vara brottsbekämpning. Detta förekommer i många länder, även Sverige, men längst har utvecklingen gått i Storbritannien (se artikel om detta i DN).

Jag tycker det är svårt att ta ställning till detta. Det är inte per automatik integritetskränkande med öppen kameraövervakning (d.v.s. att kameran är synlig eller det finns skyltar som upplyser om att kameror övervakar) av offentliga platser, eftersom man ändå inte kan vara privat där. Finns det inga kameror så kan ändå någon person – polis eller privatperson – spana.

Ett drastiskt amerikanskt lagförslag om upphovsrätt. Förslaget skärper straffen för upphovsrättsbrott till orimliga nivåer och ger både polisen och upphovsrättsindustrin (musik- och filmbolagen) oproportionerligt inträngande verktyg i kampen mot piratkopiering.

Jag tycker att det är rimligt att ha en upphovsrättslagstiftning, och att piratkopiering är olagligt. Men detta brott måste ställas i relation till andra brott, både straffsatser och verktyg för bekämpning måste vara proportionerliga. Jag tycker inte att piratkopiering och andra upphovsrättsbrott är särskilt allvarliga brott (i jämförelse med t.ex. våldsbrott), och därför bör varken de högsta straffsatserna eller de otrevligaste verktygen (som hemlig avlyssning) tillämpas. Det är inte heller rimligt att organisationer för upphovsrättsinnehavare ges möjlighet att agera privatpoliser.

Sveriges Muslimska Förbund (SMuF) har skickat ett brev till de politiska partierna där de kräver särlagstiftning för muslimer i Sverige.

Deras krav bygger på en grundläggande missuppfattning av vad religionsfrihet innebär. Religionsfrihet innebär att staten inte ska favorisera någon viss religion, och inte heller motarbeta någon annan religion. Staten ska vara neutral. Det innebär också att diskriminering på religiös grund inte är acceptabelt. Det förutsätter föreningsfrihet, och att den omfattar religiösa samfund. Det förutsätter yttrande- och tryckfrihet, och att den omfattar religiösa budskap.

Jag har nyligen noterat två utslag av en oroväckande sexmoralism som verkar breda ut sig i Sverige.

Calvin Kleins utomhusreklam med Fredrik Ljungberg får inte sättas upp på Stureplan i Stockholm. Se artikel på QX och artikel i Resumé. Det är oklart om det bara är fastighetsägaren Kaupthing bank som säger nej, eller om även Stockholms stadsbyggnadskontor har invändningar. Om stadsbyggnadskontoret har invändningar mot innehållet i denna reklam så är det skandal, då har de definitivt överskridit sina befogenheter och hotar yttrandefriheten. Om det bara är banken som har invändningar så är det trist, men som fastighetsägare måste de givetvis ha rätt att bestämma vad för reklam som ska hängas upp på deras byggnader.

En ambitiös granskning av Rörelsen.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet så kan biståndsmedel kommer att användas för att betala utländska kvinnor som genomgår abort i Sverige.

Det är bra att man ändrar reglerna så att alla kvinnor som befinner sig i Sverige får möjlighet att genomgå abort på svenska sjukhus, och att man jämställer abort med övrig sjukvård.

Däremot tycker jag att det blir konstigt att finansiera det med biståndsmedel. Syftet med bistånd är att förbättra situationen i fattigare länder, och hur blir situationen där bättre av att gravida kvinnor åker till Sverige och genomgår abort här?

Många efterlyser att Sverige får en innovationsminister, nu senast DN:s ledarsida.

Helt klart är innovationsklimatet dåligt i Sverige. Men är ett ökat statligt engagemang, symboliserat av en innovationsminister, rätt sätt att förbättra situationen?

Under de hundra åren 1870-1970 hade Sverige en tillväxt i världsklass, och i slutet av den perioden var Sverige ett av världens rikaste länder. Under den perioden startades också de flesta av våra storföretag (bl.a. Ericsson, SAAB och Volvo). Efter 1970 har Sverige halkat efter resten av världen. Rimligtvis hade Sverige ett bättre innovationsklimat före 1970.